Premiär
Usch och oj och hjälp - vad jag tycker det är svårt att lämna hundar hemma!
Igår tyckte jag att det VERKLIGEN var dags att ta en springtur, men det var ju det där med att jag kan knappast ta en joggingtur med FYRA hundar. Kanske om det hade varit fyra springhundar, men med mitt equipe som det ser ut idag - nej tack.
Först fick jag det strålande infallet att jag kunde hoppa rep i stället för att springa, hoppa är jobbigt!
Sen hittade jag inte repet. Men listig som jag är tänkte jag - jag hoppar ändå! Och ser om det känns nåt, i så fall kan jag ta makens pengar o köpa mig ett nytt hopprep (att också tappas bort).
Skrudade mig således för motion, i stadig sport-BH (ursäkta uppriktigheten), tajt linne samt - tadaa! - mina fölsesdasböxer. Kortbyxor!! Rosa! Det var ju några år sedan jag senast förekom i fladdriga hotpants typ, men numera är jag så gammal så jag är osynlig, intalar jag mig.
Hur som.
Sålunda rustad gick jag ut i trädgården och hoppade upp och ner tre gånger.
Hujedamej - det skumpade!!! Jag har ett bystmått på ungefär 0,3 cm, dessutom inpackat enligt ovan, men: det skumpade! Och så finns det de som förstorar sig! Galningar.
Hoppning var således icke ett alternativ, utan det måste bli springning av, och EN komma en hund skulle få/tvingas följa med. Men vem?
-Jag ska ut och springa, vill nån följa med? bjöd jag in.
-Jorå, föffan! sa Ying i det att han spottade ut snuset och strök sig om mulen med ovansidan av tassen. Truckerkepsen satt redan i ett mot nacken bakåtskiftat läge.
Jazz sa, som barnen brukar: -Var ska vi springa då? I skogen? Hur långt då? och sen fortsatte han, fast det gör inte barnen: -Ska jag ha sele och koppel och så? Eller får jag vara lös?
Studs studs upp och ner nästan på mig indikerade att Tiggern hade nåt på hjärtat: -Köttbulle! Köttbulle! Köttbulle! Som jag inte var säker på om detta skulle fattas som en uppmaning eller en invektiv eller bara ett uttryck för levnadsglädje valde jag att vända mig mot lillasyster B.
Som sov. Oj, så hon sov. Liggande på sida i fåtöljen, andandes djupare och djupare och nästan inte alls, hela kroppen så avspänd så den nästan sjönk in i stoppningen, men hoppsan vad de små ygena var hopknipta. Och kors vad det kom hastigt på - nyss for hon runt som de andra, då när jag var ute i trädgården och skumpade.
Dags alltså att göra mitt val. Hur tror ni att det föll?
En liten ledtråd: här är min för ändamålet anbragta utrustning, i oanbragt tillstånd:
Och så kompletterade jag den sålunda:
Se min lilla tass, förresten. Med PLÅSTER! Jag som är ensam hemma och saknar syndomtyckare!
Nå, vem blev det? Jo det blev:
-O, så skojigt med en springtur! tycker Bettan. Inte.
Men när vi väl var ute så skrattade hon med brett isärdragna SVARTA läppar så alla de VITA tänderna syntes, och den SKÄRA tungan hängde långt ute hela tiden.
Och under ett par iråkade staffefnatt (för hon springer förstås lös större delen av sträckan) så rullade hon högst illustert med ögona så vitorna kom väl till synes.
Och under ett par iråkade staffefnatt (för hon springer förstås lös större delen av sträckan) så rullade hon högst illustert med ögona så vitorna kom väl till synes.
Fint, eller hur?!
Det är roligt att ha Betty med på springtur, för hon säger hela tiden: -Inte så fort! Inte så långt! Inte så länge! och hon är faktiskt den enda i hela vida världen som anser att jag springer alltför fort.
Hur som helst blev det bara en kortis, 6 km plus uppvärmning och nedvarvning, för jag ville inte lämna reserverna ensamma för länge. Det var soligt och varmt och en liten lätt bris kunde förmärkas så det var faktiskt idealiskt springväder. Men när vi kom hem i vårt kvarter blev himlen plötsligt alldeles blåsvart som gangrän, så där som ingenstans alls ifrån. Jag låste upp och så gick vi in och så låste jag och sen låste jag upp en annan dörr och vi gick ut för jag kom på att det kunde vara läge att ta in tvätten och hoppsan hejsan vad det började att regna, precis just då!
Jag passade på att sträcka både Betta och mig själv, duscha och tvätta håret (bara på mig själv) - eller rättare sagt "slanga" för munstycket har flugit av duschen och jag är icke människa att få dit det igen; sommartorpskänslan blir allt fastare - och när jag var klar därmed, OCH hade klätt mig anständigt igen, då var det ånyo så finfint väder så det var bara att ge sig ut på kvällspromenaden.
Gissa vad Betty tyckte om det? Men vi tog en ner-på-stan-strosis så hon blev nog inte så utmattad som hon ville göra gällande. Annars tyckte hon bestämt att hon ville vara ensam hemma; fast jag är inte säker på att hon skulle fortsätta att tycka det när det faktiskt inträffade. (Gud hielpe mig, en sån svenska!)
Och kan ni tro - precis när vi kom in från den promenaden, i sol och värma, då svartnade det på och började hällregna IGEN!! Vilket flyt, liksom.
Sen såg jag en dokumentär om Ayrton Senna och kan konstatera att dokumentärer är nästan ALLTID intressanta, fast man inte tror det i början. Och så undrar jag om icke detta att vara Formel 1-förare måste vara det mest långrandiga nånsin. Varv på varv på varv i full rulle. Enda omväxlingen är att krascha, så det är inget alternativ. Bläh.