Pelleskop-livet

Igår eftermiddag, när Minsta B hade kommit hem från första skoldagen, tog jag mig en springtur. Först tänkte jag ta med lilla Bison, men sen ville jag ha litet me-time (högst modernt, nusvenskt ord) - bara jag och litet bra musik. Och så gjorde jag det roligaste passet jag vet, fast det är synd att det heter så utomordentligt jönsigt, nästan beredskapshippt: "fartlek"!!

 

Det är alltså när man lubbar runt litet som det känns - ibland jättejättefort, ibland i såstempo, ibland - när jag har sprungit så fort så jag nästan kräks! - rentav en stunds stilla promenad. Kombinerat med värsta terrängstigarna, såna med rötter, stenar i vägen, gegga och annat lullull, så är det så roligt så jag nästan skrattar högt. Trots att jag har blodsmak i munnen!

 

Hur som - på sluttampen kom jag ut på långa släta raksträckan, där järnvägen gick en gång i forna tider, och hej och hå, vad kommer där? Stooor, vild hund i full rulle, på ömsom strakben, ömsom krumma ben, morrande och med öronen bakåt. Tjolahopp, tur att jag inte är hundrädd och inte ens hundbettsrädd. Kvickt drog jag hörpropparna ur öronen, ställde mig med sidan åt anloppshållet och planterade bägge fossingarna så stadigt jag kunde, lagom bredbent och med lätt böjda knän. Alltid redo! (Fast det kändes litet som om det hade varit skönt att ha långbraller och älgjacka i stället för kortbyxor och linne...)

 

TJONG så fick jag fyra leriga tassar i en fullträff på hela mig och sen - j*klar - blev jag liksom tuggad i hela huvudet! Lååångt bort kom en jamsig matte som skrek och skrek: Nej! Nej! Fy! Hit! Kom! Nej! med allt mer hysterisk och allt mindre respektingivande stämma. Efter henne kom hennes feta doss till kamrat lullande.

 

Men alltså - nog för att det var en pitbull (eller amstaff som det heter numera, men nåt SKK-papper hade den knappt), men den var ung och dum och inte alls elak, bara fullkomligt utan folkvett, så jag tog den i kinderna och planterade den på marken igen, så fort jag hade återvunnit balansen. Upp for hunden och började tugga på min hårknut igen, och ner satte jag den. Till slut började den inse var tassarna skulle vara - inte på mig.

 

Och till slut kom även matten och dess bihang flåsande fram, och matten log ett blygt leende och sa: -Förlåt. Han är bara en unghund.

 

Och sen - sen GICK de bara!!!

 

Eller: de TÄNKTE gå, men det tänkte inte jag att de skulle.

 

För: det går mig så väldigt till sinnes att tänka på alla dessa egentligen snälla men oändligt bångliga bulltyphundar som får ett alldeles för kort liv bara för att deras rent ut sagt f*rbannat j*vla korkade ägare har absolut nollkommanoll koll på dem. Och alla vidriga kvällstidningslöp om hundattacker och mördarhundar och was alles.

 

Och det KUNDE ju ha hittat på att vara nån annan än jag där på promenadvägen; slät och fin som den är går folk med barnvagn där, folk med rollator, folk med små luddiga hundar som de gärna vill behålla ett tag till. Det är ju inte givet att det skall vara stålmormor själv som kommer lullande, det kunde ha varit en hundrädd person som hade vänt om och sprungit åt andra hållet - och blivit jagad, kanske hade fallit.

 

I alla fall det, och en del annat, talade jag om för de där två pajasarna. Hon som inte var hundens matte försökte mopsa sig men det hade hon faktiskt inte mycket för - jag kan vara ganska stillsamt fast elakt bestämd om jag vill. Jag tog mig god tid att förklara litet diverse om hundhållning och samhälleliga attityder till bullhundar och polisanmälningar och den sortens.

 

Till slut stod matten och grinade och dosset tänkte närapå ge mig en på plytet. Bara hunden var snäll och glad. Väldigt fin, förresten, inget fel på den inte - utom brist på uppfostran och brist på förstånd hos ägaren.

 

Så här i efterhand tänker jag - vilken TUR att jag inte hade nån hund med mig! För även om det som sagt inte var nåt ont i den där hundbusen så är det inte sagt att inte nån av mina kunde ha retat upp den - eller det kunde ha olyckats, bara. Och litet litet grann känns det så här: när stöter jag på dem igen? Tänker hon fortsätta att gå där, med hunden alldeles lös, på femtio meters håll? Vad händer om jag kommer med mina fyra odjur?

 

Men så kan man förstås inte tänka, då blir livet för litet och trångt.

 

I alla fall - skönt att vi hade tagit en riktigt riktigt lång skogs- och naturpromenad på förmiddagen: hundarnas kvällspromend fick bli en timmes strosande på gångvägar och trottoarer, med hundmötesträning och den sortens. Och Tigern var så oändligt duktig, för när en hel jädra bunt hundar började skälla ur tre bilar som stod parkerade med öppna bagageluckor utanför en pizzeria (bruks-aussigänget) då hajade han till och sen ILADE han runt i kopplet mot mig och sa: TittabaravadjagärduktiggemiggodisNU!! och då gjorde jag förstås det.

 

Och om nu nån har läst litet slarvigt och tror att jag är FÖR ett förbud mot vissa raser eller någonting sådant så får ni läsa om och läsa rätt: jag är väldigt mycket MOT ett sådant och jag tror inte att bullhundar är farligare än andra hundar i samma storleksordning, men jag VET att det är lätt och billigt att skaffa sig just den typen av muskelhund och att det därmed ibland kryllar av dem i fel händer. Pitbullar är pajasar, precis som frallor och staffar - men en del av dem väger upp emot 40 kilo och då blir det en liten aning omständligt, kan vi väl säga. Men som ras är de alldeles omistliga. Basta.