Pelleskop-livet

Trasan, det är jag det. Fast inte Apansson.

Förr: det är alldeles vådligt vad jag har gnott de här sista dagarna - och halva natten.

 

Men igår var jag i alla fall så listig att jag först tog kvällspromenaden (på eftermiddagen, för det var så soligt och vackert) med alla hopa mickaboerna och sedan hämtade vi andan en kvart innan jag tog en springtur med Bara Bettan.

När vi joggar kröker sig Betty kring mitt vänsterben som en IPO-hund! Nyttigt och bra, jag får träna balansen alldeles vådligt.

Efter det var Betty huuuuungrig! Först fick hon vänta på sin middag, för undvikande av magomvridning (som gör vådligt ont och är farligt), sen tyckte hon att den var alltför klent tilltagen. Jistanes, vad den jäntan kan gny och gnälla! Det är nåt alldeles vådligt!

 

Nåja, efter denna rejäla (för att inte säga vådligt stora) dosis friskluft var det bara att ta itu med Rabelais och Montaigne igen - till klockan två i morse! Då lämnade jag in mitt verk - men det ska jag säga att det är nedrigt (eller vådligt) lurigt att få till alla det franska språkets små diakritiska tecken när ygena knappt är som små springor ens. En bieffekt av detta arbete är att Yingen numera går under tillnamnet Rabbelajsen.

 

Och nån sovmorgon blev det ju inte tal om - det är ljust ute tidigt och ännu har jag tyvärr inte införskaffat mörkläggningsmasker till bojejnsarna. Upp och hoppa alltså, mata djur och sig själv och så - för att få litet omväxling i kosthållet - svabba golvet i bokrummet. Och då, då blev jag så VÅDLIGT glad, för: