Tack för den!
Men oj! Blev det inte mer?
Sommaren alltså, den vi fick njuta av igår. Den som inspirerade till skogspromenad på kvällen - tänk att det är ljust ända till klockan 21! Och doftar så gott.
Fast idag är det inte ljust ens klockan 9 på morgonen. Det är jääääämngrått, och drisslar. Usch, vilken anglisism, men det är så onomatopoetiskt rätt: drizzle. Det är ju så det låter, smått regnpjunk som tillrar mot asfalten och gruset.
I gräset mera som fräser det en aning.
Betty och Ying har haft sin sedvanliga morgoncirkus - stor brottningsmatch, tjyv-och-polis, akrobatiska knep och hemska ljud.
Det är ytterst förtjusande att betrakta!
Fast blir jag stående för länge i uppenbar admiration så kommer Ying och biter mig. Alltså - han suger in min ena handled och tandbearbetar den på ett ganska ömsint sätt.
Dessvärre blir därav Bettan tämligenninspirerad - hennes tänder brister en aning i ömsinthet, men tanken är god.
Jazzen snarkar i fåtöljen så det känns vibrationer genom golvet ända upp i pinnstolen som jag sitter på. Fördjupad i Tadié: La critique littéraire. Vilket sömnpiller!
Tigern ligger på sida på golvet och sprattlar med tassarna samt småbjäbbar. Han jagar något stort och farligt i sömnen och detta stora och farliga är jätteskrajset för Tigern. Så klart.
Olle ligger i soffan och plirar på mig. Han har något misslynt i blicken. -Merde, säger Olles blick. -Parbleu, fous le camp, tant pis, baguette! -Här i Sverige talar vi svenska, Olle, säger jag och känner mig som barnens allra uslaste småskolelärare (som inte var deras, men som la sig i Precis AllTing). Jazz vaknar till, höjer ett ögonbryn och fnyser: -Jo tack, det känner vi till. Bara för att jag brukar gripas av desperation ibland och hojta: -SILEEEEENCE, LES ANIMAUX! CHUT! (För att inte tala om den gång då vi gick i skogen och jag tränade min ryska på hundarna och ett förbipasserande par utbytte floskler om "utlänningar som kommer hit och länsar våra skogar". -Det finns så det räcker åt alla, sa jag då, glatt. På svenska. Haha. Det är så roligt när vuxet folk rodnar.)
Nu har jag förspillt, förslösat och förött 10 minuter härstädes och konstaterar: detta bär sig icke.
En tillhållan, bara: ni tittar väl på hästeri från Göteborg då och då, på televisionsapparaten? Igår såg jag dressyr - särskilt roligt är när hästarna blir jätterädda för nånting och går överstyr. Dessa supervältränade, genomarbetade, vansinningt lydiga hästar blir alldeles som vanliga kritter, fast liksom ännu mer eftersom de är så på tårna hela tiden. Man tjusas, gör man.
Farväl.