När jag ändå är purken.
Just det; när jag nu redan är smågrinig skall jag passa på att ventilera mig en aning.
Ni vet det där med Hundar. Som det blir bara fler och fler av. Och så blir det ett j*kla liv om hundb*js och allergier och - ja, det hele.
För det är ju så att det faktiskt blir mer och mer populärt att ha hund. Eller hundar. Och då är det klart att vi hundägare måste ta hänsyn, på alla möjliga sätt. Det ÄR faktiskt sunkigt att inte ta upp efter sin hund i bebodda trakter!
Men man kan ju vända på det också: när det nu blir en alltmer populär hobby bland befolkningen, borde det inte tas litet hänsyn till oss som har den läggningen, också? Det är ju ändå en rätt nyttig fritidssysselsättning - man kommer ut och rör på sig och får därmed både motion och frisk luft i alla väder, och eftersom man ständigt är ute och rör på sig vid de mest skiftande tider på dygnet och man dessutom har liksom ett inbyggt tjyvlarm så bidrar man till att hålla inbrottsnivån nere i såväl det egna hemmet som i hela kvarteret, faktiskt. Se där ett par samhällsekonomiska vinster! Vidare händer det nästan varenda dag att nån stackars fyllerist eller nån gammal ensam människa eller nån som bara är litet allmänt udda stannar och klappar på hundarna och kommer litet i samspråk med mig som matte också; det tycker jag också borde räknas oss till godo. Och han där uppe ska veta att i våra kommunala elljusspår inte precis kryllar det av joggare eller promenerare - då borde det kunna kännas tryggt för de få som faktiskt nyttjar anläggningarna att det för det mesta är en eller annan hundrastare ute och halkar, i alla fall. Och förhoppningsvis skrämmer ev. mörkermän på flykten. Blottare sägs ju vara ofarliga, men de är i alla fall inte skojiga att stöta på så där ensam mitt i skogen. Kommer då där en tant med en knippe hundar så brukar de allra flesta kvickt dra upp kalsipperna igen, till allas fromma.
Summa summarum tycker jag nog att hundhållande är en positiv sak, inte bara för hundhållarna själva. Och därmed borde ett gott hundhållande premieras och underlättas. Man kan t.ex. tänka sig fler, och framför allt större och trevligare, hundrasthagar. Inomhusträningshallar. Ställen där man kan ta en koppe kaffe eller en bit mat och ta med sig hunden (jo, för det är tillåtet numera, det är innehavaren som bestämmer. Så länge inga hundar finns i själva köksdelen). Flera och bättre platser för hundar på tåg och bussar - det är ju inte NÖDVÄNDIGT att knö ihop hundstackarna i ett litet hörn där de sitter och glor på varandra; klart att det gärna blir tråkigheter då, när de tvingas sitta nästan på varandra! Blir inte hundarna osams så blir ägarna det.
Flera sk hundlatriner vore ju tacknämligt. Här i stan flyttas de bara runt: om tillräckligt mycket tjat framkommer till rätt kommunal avdelning att det behövs en latrin på ett ställe så kan det tänkas dyka upp en där, men då har den tagits från något annat ställe, som därmed blir latrinbefriat. Tacka tusan då för att det ligger en hel hög med väl paketerat poop där! Vissa orter har t.o.m. b*jspåsar uppsatta, att ta för sig av om man har glömt att ta med. Ett lovvärt initiativ, fast jag tänker mig att vissa tycker att det är skoj att rycka av dessa buntvis och slänga omkring sig. Dock ej hundägare, i främsta rummet.
Så - det finns en hel massa braiga saker som jag tycker att vi hundägare skulle kunna yrka på. Men allra mest tycker jag att det borde vara vår rättighet att inte dagligen och stundligen råka ut för spott och spe och rena elakheter från Gemene Man - som dock oftast är en kvinna. Närhelst man promenerar stilla och lugnt gatan fram så är det nån som ryker på en och säger: -Titta! så mycket sk*t det ligger över allt! J*vla hundj*vlar! Det gör det onekligen, men svär inte åt MIG för det.
Eller när man promenerar lugnt och stilla runt elljusspåret, alla hundar fint kopplade, så kommer nån och gapar på långt håll: -Här får man inte ha hundar lösa! Eller man bara möter nån som ger en onda ögat direkt och väser: Fy f*n!
Ärligt talat - det verkar som om vem som helst kan ta ut sin uppdämda frustration över tråkigt jobb, usel lön, trist äktenskap, oregerliga ungar, rostig bil, sura uppstötningar på första bästa person som har en (eller flera) hundar i släptåg. Och då blir jag ARG!
Förra helgen tog jag en promenad längs en strandäng och jag hade Betty och Tiger i koppel men Ying gick och strosade i en femtonmeterslina, ute på åkern. Där stod han helt fredligt och snusade litet i snön då en dam cyklade förbi och skrek: -Du vet att du måste ha hundarna kopplade va?! Det där kan kosta dig mycket pengar det!! Jag svarade ingenting, utan bara höll upp handen som jag höll linan i, med ordentlig stadig ögla och allt. Då tvärstannade damen och skrek: -Svara då! Du måste ha hundj*veln kopplad! Nå, jag svarade fortfarande inte, för jag har sett på Bambi och lärt mig att "om du inte kan säga någe snällt så säg ingenting alls" och så traskade jag iväg och lät damen stå där och gapa sig hes. Hennes stackars make stod en bit bort och såg illa berörd ut.
Nåja, jag överlevde ju det också, och litet längre fram träffade vi ett par verkliga gentlemän av den litet äldre skolan - de tyckte det var så fiffigt att Ying fick ha långt snöre så att han fick litet mer frihet, fast under kontroll. (Och eftersom det fortfarande var djup snö ute på åkern fanns det ingen risk för att han skulle snava på eller eljest störa nån liten harpalt eller så). Men att börja promenaden med ett sånt angrepp - det lägger liksom sordin på stämningen, gör det.
Men den där huggormen som vi stötte på litet längre fram, i en solig brink, den såg då riktigt gemytlig ut. Jämfört med VISSA.