Pelleskop-livet

Igår sammanstrålade jag, Betty och Tigern med mina föräldrar och deras hunddjur, fortsättningsvis kallad Z för då KAN man tro att han heter Zorro vilket han inte gör men det han egentligen heter är så skämmigt så det vill jag för ingen del vidkännas. Basta.

 

Hunden Z själv vill jag däremot i hög grad vidkännas - en sån raring! Fast litet andra bokstäver än Z rör sig också i och kring honom, ADHD ligger nog närmast till hands. Inte ens Betty orkar röja runt med honom i längden.

 

Massor av fina bilder tog jag, men ni vet - de ska in i datorn också, och vidare ut på nätet. Vi får se när jag ids.

 

I alla fall var Betty En Stygg Jänta! Först tänkte hon bita ihjäl honom när de var kopplade (sa hon), sen var det lugnt när de båda var lösa. Sen blev hon svartsjuk på boll, pinne, matte, livsrum. Sk*thund, helt enkelt! Och som den gode Z svarar emot rätt friskt lät det bitvis rätt illa. Lät, inte mer. Så länge det låter behöver man inte få panik, det vet man, men det är en aning irriterande. Till slut fick monsterbettan lägga sig platt på mage i blötan och skämmas, sen blev det en aning bättre. Men sura miner gjorde hon i alla fall.

 

Tack och lov för Tigern, han lever i sin egen lilla värld och vill inte ha nåt bråk alls, egentligen. Fast OM det blir bråk så ger han sig alltid på den som håller på att få däng. Eller om man lyfter upp nån hund, för borstning eller bandagering eller whatever - då vill han bitas. (När jag bar den alldeles döa fina pepparn - då hoppade Tigern upp och bet i benet. Hemskt. Men de är ju "bara" djur.) En aning av den sorten skedde även igår, men ytterst lite för han brydde sig egentligen inte och hade fullt upp att bevaka mormorn ifall hon skulle visa sig från sin generösa sida.

 

Nåja, Bettan blev i alla fall trött, och det rejält.

 

På kvällen tog jag Ying och Tiger i bilen och for till skogs, för det blåste halv storm och all sand som blåser omkring i stan är inte bra för Yingens ögon, och vi ville ha en lugn stund utan en massa bråkiga andra hundar.

Äntligen hittade jag årets första blyga små blåsippor, två små skrynkliga ena av vilka jag raskt slukade den ena.

 

Tigern hade sin nya röda pipboll med sig, han är så nöjd när han får gå och bära på en boll och släpper den inte annat än för förnyat kast eller inputtning av godis. Han kan både nosa och gå på toa utan att släppa bollen, det kan inte de andra.

 

Intressant var att märka att rött tydligen är väldigt svårt att se för hundar - i snön gick det bra, men när bollen hamnade i snöfria snår hade Tigern bara sin näsa att gå på, fast han nästan gick på bollen i fråga. Nåja, så mycket bättre, ur aktiveringshänseende!