En felaktig känsla av lov
Minsta Barnet har påsklov, och det är soligt och riktigt skönt - och så tog maken ledigt igår och idag så det känns verkligen som lov. Ledighet och göra bara roliga saker.
Men inget kunde vara mera fel!!
Jag har massor att göra, alldeles FÖR mycket att göra och allting kommer precis på en gång! Redovisningar och tentor och gud-vet-allt ska in genast och omgående och i ett svep. Tvi vale! Och alltihop på utrikiska förstås. Jag kommer ALDRIG att bli bra på franska, sug på den.
Hur som helst - förmiddagspromenaden igår blev med bara tre hundar, det kunde jag kosta på mig när jag hade en husse hemma också, att finpromenixa di små. Därmed tog jag mig tid att vara i skogen två timmar med traktorgänget - plugga kan man göra på natten, gå med hundarna i skogen gör man helst på dagtid.
Titta vad vi hade med oss:
Husses lunch, typ. Säg ingenting!
Även innan dessa hade presenterats för odjuren var de så duktiga och snälla. Tigg och Bettan gick lösa, Ying fick långt koppel bestående av samtliga mickaboers förenade, därmed var allt frid och fröjd. På ett ställe kom vi att gå med Disneyhundens liga bara 20 meter bakom oss; endast Ying blev litet pipig. Inte ens när en av hundarna, Bettys bästa lekkompis, sprang ända fram till oss gjorde Tiger eller Bettinan några avvikelser. Och detta trots att jag inte ens hade sagt något till dem! De bara dansade omkring mig och sa: -Titta nu vad vi är duktiga!
Och det var de ju, så det blev både små godispiller och bollkastning.
Sen gick vi en stund i moddiga elljusspåret och då kom det emot oss en joggerska - himlar så jobbigt att jogga i den smeten!
Jag höll ut i det längsta med att ropa in Betty för det är ju bäst om hon kommer på själv hur hon ska göra, men när det bara var så där 10 meter mellan Betty och joggtanten skulle jag ändå precis till att ropa - då vända Bettan och kom farande i en ryslig hastighet och med ett stort smil. Hon hade kommit på själv!!! Ännu mera godisregn blev det då! På Tigger och Ying också förstås, de hade ju varit snabbare i reaktionen.
Sen gjorde jag ett korvsök över en yta på så där 20 x 20 meter - på och under stenar, högt uppe i träd, nedgrävt i snö, under mossa. Mycket skojigt! Tigger kan hoppa hur högt som helst från stillastående ifall det sitter en liten god korvbit på en pinne.
Man blir mycket törstig av att äta prinskorv, tur att det finns fullt av smältvatten.
Sen var det bara att traska hem, räkna fräknarna och ta itu med den gräsliga powerpointpresentationen igen.
Men framåt eftermiddagen började det stå alldeles stilla i huvudet - då var det dags för en springtur. Jag hade tänkt mig att INTE ta med Ying på några springturer, eftersom hård motion kan framkalla feber hos pejer. Under springturen i tisdags tänkte jag till ordentligt och insåg att mina springturer på intet vis kan anses falla inom kategorin "hård motion" - inte ens för mig. Dessutom tror jag det är mer stressande för honom att inte få följa med, han älskar våra springturer. Så vi tog oss en 4-kilometersrunda, litet mera spring än i tisdags med Bettan, och ärligt talat: min hastighet när den är som högst är nätt och jämnt tillräckligt hög för att Ying skall falla in i trav... Nåja, glad var han i alla fall, glad var jag och en solig slänt som var helt bar i tisdags var plötsligt alldeles solgul av tussilago! En liten blomma hade förirrat sig ända ner till vägbanan, den försökte Ying äta upp i farten. Han kanske brås på mig; jag måste alltid äta upp årets första blåsippa.
Nedvarvningen efter den springturen blev ju att kasta av sig vindjackan och på sig arrakjackan i stället, fortfarande med springtajts och joggingskor, och ta ut återstående fyra kritter. Den här gången gick vi neråt stan på trottoarer och gångvägar och kan ni tro: vi mötte en FÖRTJUSANDE hund som jag ville sno! Det var en Boerboel - jag TROR det stavas så och försök i allsin dar inte få mig att uttala det för det finns inte en chans - som var alldeles för liten men han var stor som en tjur och hade en skalle som - Minotaurus, kanske. Maffig, var ordet! 60 kilo snällhet och tassar som dasslock. Det är allt tur att rasen inte är en "ras" i Sverige, alltså inte SKK-ras, annars hade jag blivit svårt hagalen.
Nåja, efter den trekvartens rastning hade vi åter gnott ihop 13 km - det verkar vara ett magiskt tal just för tillfället. Det började bli kallt också, så när jag kom hem och skulle sträcka ut alla ev. muskler så liksom knakade och sprakade det. Säkert nåt meteorologiskt fenomen, inte kan det väl vara åldern heller!