Alldeles alldeles ohundigt!
Nu skall jag riktigt komma ut ur garderoben och erkänna att jag har ett nytt skämmigt njutningsmedel:
Biggest Loser!!
Det är så ruskigt så jag kan inte slita mig från TV:n och jag blir alldeles orolig i reklampauserna. Jag har redan mina favoriter och så åtminstone en som jag tycker kunde skjutsas ut i skogen och skjutas direkt, ungefär.
Märkligt finner jag det att en del så väldigt unga människor har hunnit lägga på sig såna enorma övervikter. Och att en person som väger närmare 200 kg och skall banta i TV ändå väljer att smygäta. Mat är nog värsta drogen ändå!
Tränarna som de har i den här serien är något alldeles för sig: en dam som ryar på skånska och är så tunn så till och med flätorna är som spagettisar (okokta) och en mansperson som ser ut som en alldeles ovanligt skurkaktig asiatisk skurk, hämtad direkt från en Buck Ryan-remsa. Det skulle inte tusan våga ligga på latsidan där!
Intressant är att skåda hur deltagarna tacklar den ovana känslan i kroppen (den att det rör sig, och blir litet jobbigt): en del ger sig f*n på att hålla ut tills de stupar, andra börjar omedelbums att grina och piper att de fungerar inte på hårda ord och bannor, de måste ha sympati (och en bulle, jotack, vi förstår).
Mitt i alltihopa ploppar Kristin Kaspersen upp med ojämna mellanrum, och ser sliten ut. Kanske tränarna kör med henne också?
Nåja, fastnat har jag, och så har jag några nya pigga idéer för hur serien skall kunna utvecklas - om man är OND, som jag, eller om man är intresserad av mänskligt beteende, som jag.
Man skulle t.ex. kunna göra en likadan serie fast med alldeles normalviktiga människor. Som alltså skulle tävla om samma sak, på samma villkor.
Bli smalare!
Vem blir smalast, och orkar ändå fortsätta att tävla? Vem kan driva sig själv längst bort i svält?
Min nästa idé är faktiskt ännu mera spännande: ta en bunt rejält tjocka åttaåringar (såna är det ingen brist på, det är bara att åka till närmsta simhall (badhall, i deras fall) och hämta ett gäng). Sen skall dessa barn och deras föräldrar tävla på precis samma sätt som i vuxenversionen - alltså barnen skall bantas, föräldrarna pushar, kontrollerar matintag, motion etc. Med hjälp av di där hårdhudade tränarna som redan finns i vuxenversionen. Ett NEDRA stort penningpris väntar den som vinner.
Hur mycket barngråt står man ut med, för några miljoner pix?
Den här sista idén kan man förstås utveckla genom en uppföljning ett år senare - det går inte an att bara komma hem och sätta sig på McDonalds igen; fortsätt att svälta ungen så kan du få ett ordentligt kassatillskott då och då.
Tur att jag är snäll mot djur, i alla fall!