Pelleskop-livet

Jag erkänner.

Publicerad 2012-09-25 11:49:00 i Allmänt

Dags att komma ut och erkänna. Jag är beroende.
Jag MISSBRUKAR. Snart kommer det att hända nåt hemskt.
Jag kommer att bli ombedd att släcka kontot och icke vidare avhöras.
 
Det är INSTAGRAM jag missbrukar! En miggiljon bilder om dagen, liksom. Bara från mig.
Ruggigt.
Jag som brukade släpa runt stora systemare, eller små superduperfunktionsdigitalare, jallafall. Och när andan föll på analoga saker av varierande fiffighets- och rolighetsgrad.
Att inte tala om den älskade Harinezumin!
 
Nu ere typ - ajfån. Instagram. Släng på ett filter så ere klart - uttallat med mycket kort, mycket öppet a. Som i "att" fast med ett assimilationsljud etterpå - "rt" som lär vara typiskt svenskt.
 
Litet grann skäms jag, dels för själva missbruket (behöver jag verkligen slänga upp 100 bilder om dagen, egentligen?) och dels för att jag brukar så simpelt verktyg. Litet grann som att James Joyce skulle skriva Cartlandromaner (för ni minns väl vilket enormt intryck mina systemkamerabilder gjorde på er! Migrän o allt!).
 
Men egentligen är jag rätt nöjd. Det finns en massa fördelar.
 
Såsom att: förr orkade jag aldrig ha med mig mobil på promenaderna eftersom jag hade fickorna fulla (den plats som blev kvar efter godis, bollar, påsar, kampduttar) med olika sorters kameror, eller en tung baddare runt halsen som gjorde ALL övrig ballast onödigt outhärdlig. Och som familjen ibland tror att jag ska falla död ner på promenaderna tycker de att det är bra att jag har kontaktmedel med mig. Minsta Barnet tror dessutom alltid att jag ska komma hem med en hund för litet (det HAR hänt - min Peppar!!) och nu kan hon försäkra sig via Instagram. Är jag ute i skogen i tre timmar med flocken kan hon kolla upp bildströmmen ibland och räkna in 1 - 2 - 3 - 4 - 5. Och uppenbarligen matte också, bakom kameran/fånen. (Fast häromdagen tog Jazz en riktigt bra bild av mig, så det KAN vara så att jag är död och hundarna fotar själva...)
 
Vidare: jag tycker att jag SER bättre. Alltså inte optikermässigt, utan så att jag lägger märke till. Som att tre barr flytande på en lerpöl, med en solglimt oppanpå, är så vackert! (den tar vi) Eller att två bruna kottar är bruna på helt olika sätt - fint tillsammans! (den tar vi) Eller att Olle liksom skrattar åt en bofink och ser rätt luddfånig ut. (så den tar vi) Och då kan man förstås invända att - hallå! vad blir det för liv om man ser allt genom kameran?! Men serni, så tror jag inte att det funkar (om man inte är Ingmar Bergman) - jag tror att det sprider sig. Nu ser jag vackra, intressanta, roliga saker överallt hela tiden - även om jag till äventyrs inte skulle ha pillefonen till hands. Färger, former, kombinationer, uttryck, lustigheter - jag kan sitta vid mitt gamla köksbord i mitt ostädade kök och se massor av saker som gör mig glad!
 
Och så en sak till: ni vet när man ser nåt och så tar man kort på det och så tittar man på bilden och det ser precis ut som det gör IRL - fast inte ändå. Det är platt liksom, eller fel ton, eller saknar själva känslan. Det är då man är glad åt de små enkla filtren i instagram - visst kan man använda dem till att förvränga, snygga till, göra om, men minst lika ofta tycker jag att när jag bläddrar igenom dem så hittar jag nåt som gör att bilden ser ut precis så som jag upplever verkligheten framför mig. Utan att jag behöver sitta framför Photoshop i en timme och pula och svettas och förbanna. Svipp, klart! (ni kommer väl ihåg uttalet? Se ovan annars.)
 
Slutligen: gammal o vimsig som jag är, och meditativt lagd - ibland glömmer jag helt och hållet vad jag har haft för mig under en dag. Eller jag kommer hem från en promenad och vet inte riktigt var jag har varit (för det mesta hittar jag hem i alla fall, vilket är gott. Och än så länge har jag inte glömt var jag bor.) Då kan det vara rart att bläddra igenom dagens bilder - det blir liksom en aftonbön. Tack för en alldeles vanlig dag till, liksom.
 
 
Jag har ägnat några dagar åt att sortera och snygga upp skor, så det ser värre ut än vanligt på köksbordet. DOch så har jag skött litet administration - det är INTE lätt att få tag på rätt personer, alla bara skickar vidare. Och den där koppen - är den inte bara bäst, liksom! Det finns ett fat till, till och med, köpt på loppis, märke Uppsala Ekeby. Formen på koppen, färgerna, formen på mönstret - jag dånar! Och så pennan på det, vilken salighetssak - Bic har ju alltid haft sin fyrfärgskulspetspenna, den där med rött, grönt, blått och svart (tror jag). Triiiiist! Så vilken lycka när jag hittade denna på Ica, av alla ställen. Rosa, turkos, lila, ljusgrönt. Dåndimpen direkt, och livet är rikt!
 
 
Jag reste mig från stolen och hämtade nåt och när jag gick tillbaka såg jag att Tigern hade placerat sig under min stol. Inramad liksom. Jag kikade just ner och han är kvar, fast nu ligger han i "ramen" och snusar.
 
 
Jazz ville hemskt gärna ha min frukostsmörgås. Hemskt hemskt gärna. Lillfabbrorn!
 
 
Ying orkar inte riktigt äta upp hela sin frukost, men han är noga med att ingen annan ska ta den - inte förrän han själv tycker att de får. Först sker litet uppfostran. Inga hårda ord, framför allt inga hårda nypor - bara en blick, en sänkning av huvudet. Så han ser att han har kvar sin MOJO, typ. Och det har han. Sen får de andra äta upp, bara de visar respekt först.
 
 
Mina skor på gårdagslunchens långpromenad. Det är bra att ha liksom en fusklapp så jag inte råkar komma hem med en bunt katter i stället för hundarna!
 
 
 
Tantilonan själv. Så här ser jag ut, ungefär. Det är JAZZ som har tagit bilden, medan jag försökte fånga Yings uppmärksamhet (optimist är mitt namn).
 
Ja, så där kan det se ut. Dag ut och dag in. Man skall vara glad för det lilla, för det lilla är det stora. Dag efter dag, utan stora åthävor, utan stora sorger, med många små och stora glädjor mitt i livet.
 
Och skulle det vara så att nån bara inte kan få nog av oss så finns vi som sagt på instagram. Samma namn. Pelleskop. Why change a winning concept?

Kommentarer

Postat av: Marianne Hirvelä-Sjöblom

Publicerad 2012-09-25 13:07:00

Underbart, då har du en följare till =) =)
//Marianne

Postat av: Suvi

Publicerad 2012-09-25 19:03:40

Får man säga att du är väldigt lik Liv Ullman på bilden?

Postat av: Modern

Publicerad 2012-09-29 16:21:56

Vilken underbar bild. Jag får, nu kan jag helt plötsligt inte stava. Vi tar ett annat ord, jag kommer att tänka på korten i Signes trädgård.samma färger tror jag. Kan det vara samma människa, sådär49-50 år senare.

Svar: Obs! Högst 28 år senare!!
pelleskop.webblogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela