Träningstävling
Igår afton flög det litet tusan i mig och så tog jag Betty och for på träningstävling här på hemmaklubben.
Ruggigt vad MÖRKT det är redan vid 19 nu!
Platsliggningen hoppade jag över - gräset är blött och det finns ingen anledning att tjafsa med lillpian. Visserligen är hon inte SÅ känslig, men ändå - ingen brådska, liksom.
På träningstävlingarna ingår platsliggning, linförighet/fritt följ och tandvisning. Sen väljer man tre moment till. Jag valde ställande under gång, inkallning och apport. Ett lagomt, ett lätt och ett svårt, alltså.
Tandvisningen gick någotsånär - hon höll sig först sittande men vid grundligare granskning ställde hon sig litet hukande och backade nåt steg. Nå - som staffeägare är man glad om hunden inte hoppar upp och slår ut ett par tänder på domaren!
Linförigheten - nu var det ju så där att vi hade åkt bil dit = sprall! Dessutom envisades jag med att ha vadlång kjol, vilket träningsledaren tyckte jag skulle ge f*n i. Jag tycker tvärtom - nu får hundarna faktiskt vänja sig! För om jag ska byta om till äckliga hundträningsbrallor varenda gång det bär av - då bär det ju aldrig av! Så himlans trött på att byta om byta om byta om! Vänj er, kusar, vid kjoldask!
För att återgå till linförigheten - vänstersvängar blir himla komplicerade om lilla hunden redan befinner sig i 90 graders vinkel till mig, med nosen nästan mot mitt ben och svansen pekande ut till vänster, på väg vidare framåt i körriktningen. Ibland blir vänstersvängarna då sådana att Betty kilar förbi och runt mig och därmed slutligen dyker upp på rätt sida, i rätt position igen. Litet grann som en utveckling av tysksvängen. Rätt elegant om jag får säga det själv - i alla fall om hon är så kvick att jag inte hinner snava på henne och lägga mig raklång i leran. Halterna gjorde hon fint trots blötan i gräset. Däremot var hon väldigt bekyttad för Helena som kommenderade. Så länge H var i närheten av oss gick det bra och hon blev inte störd, men när hon hamnade långt bakom oss ville Betty kolla över axeln och gärna vänta in. Och när vi blev kommenderade i en lång raksträcka som var på väg rätt in i ett mörker då tyckte Betty att det blev litet väl äckligt. Det vet väl alla att det finns varulvar i mörkret, ju!
Ställandet under gång gick finfint - hopp-stå har vi övergivit, det blev så himla mycket HOPP av det (man lever på hoppet!), men kanske har det givit någon effekt ändå för hon stannar verkligen raskt. Och står kvar fint medan jag går iväg, kommer tillbaka, kommenderar fot. Inga problem där!
Inkallningen gick också jättebra, hon satt kvar fint och gjorde en snabb och fin ingång efter en snygg löpning. Tjusigt!
Så till apporten - en stor och tung! Först ett segt gripande och utspottande efter nån sekund. Omstart. Bättre gripande och höll faktiskt tills jag sa "loss". Kanske inte riktigt fem sekunder men närapå och vi fick till det fint med kommenderingen, det var huvudsaken.
Ovanpå det och mycket beröm var hon så i gasen så hon kastade sig över hindret som stod intill och som dessvärre var alldeles för högt. Aj! Tävlingsledaren var snäll och sänkte till Betty-höjd och så fick vi köra det momentet också, som bonus.
I alla fall - belöningen fick hon först efter hela momentserien och hon höll ihop jättebra! Ingen dysterkvist över att hon bara fick klapp och "duktig hund", bara igång igen, liksom.
Sen tränade vi litet "ta det lugnt i röran" medan jag fick en del användbara tips angående gripandet i apportmomentet, nu har jag en del att prova under vintern och se om vi kan få upp nåt klipp i greppet. Och hon skötte sig finfint när jag satt och pratade med andra, trots att det var hundar här och där och kors och tvärs. Lugn och samlad.
Slutligen var det bara jag och Viktoria med aussien Elva kvar, så vi lät kompisarna springa lösa ett tag. Elva är så där ett halvår äldre än Betty men igår var det plötsligt Betty som var högsta hönset - inget som vi människor begrep oss på men Elva var väldigt ödmjuk och fjäskig.
SEN for vi hem, och Betty var så trött så trött. Jag var hungrig så jag knaprade i mig en morot på hemvägen, änden sparade jag till lilla B. När jag öppnade buren hemma gav jag henne morotssnutten innan jag lät henne kliva ur, men då bestämde hon sig för att lägga sig igen och smaska morot. Tröttfian. Och morotsätande enligt Betty går till så att först suger man och smackar ett tag, som på en halstablett. Sen spottar man ut och gnager av små små bitar, som suddgummifnas, och spottar ut. Sen äter man upp småbitarna en och en under mycket smackande och smaskande. Så det tog sin rundliga tid.
Förresten: morötter. På Ica hade de en stor binge med svenska morötter à 2,90 kr pr kilo - såna där som ser ut så det vattnas i munnen och som till och med luktar jättegott morot lång väg (jag kunde knappt bärga mig till utanför kassan innan jag satte tänderna i en - och DEN VAR PERFEKT!). Bredvid den bingen finns en hylla med nåt slags utrikiska morötter, tvättade, i plastpåse om 500 g till ett pris av 5,90 (vadan dessa 90-öringar?) - och där var det åtgång, minsann! Vofför det, i all sin dar?
Nåja, det är tur att jag inte är på smällen, för OM jag vore det skulle jag få en brandgul unge igen. Som äldsta barnet. (Nädå, det var inte gulsot, det var morot.)