Men sen då?
Vad hände det sen då, tro, denna oktobersöndag?
T.ex. hände det sålunda att matten inte klädde på sig eller borstade håret på hela dagen!
När jag tog ut Ying på cykelturen hade jag craftunderställströja, vindjacka och springbrallor - ni vet såna där halvblanka tajta saker som är så oerhört klädsamma.
När jag kom hem så var jag en aning echaufferad - det blir gärna så när man har med Ying att göra - så jag bytte på överdelen till tunn tröja och fleecetröja. Ännu ett fynd från mitt oerhört ostädade sovrum - en alldeles ny mjuk fleecetröja som är bredrandig i ljusrött och mörkrött. Mmmm.
Men de snygga benkläderna behöll jag förstås på. Sniggt!
Sen tog jag ut terrioristerna på deras lilla tur.
Först tog vi med oss hussen och min hoj eftersom jag nära nog hade färdats fram på fälgarna tidigare och eftersom jag aldrig riktigt har lärt mig hurusom man pumpar en cykel på effektivt sätt.
Varje gång det liksom puffade till jättehögt blev Betty mycket glad och intresserad. Hon skall bli cykelmek när hon blir stor.
Och det kan minsann behövas för nu har maken försökt inskärpa i mig hur jag ska göra, nämligen:
1. ta av svarta huven
2. skruva av hylsan
3. skruva upp ventilen
4. skruva på hylsan igen, fast bara litet
5. aptera pump och puffa i luft
6. ta av hylsan
7. skruva ner ventilen
8. skruva på hylsan helt och hållet
9. sätt tillbaka svarta huven.
Nej men! Att jag inte har kunnat räkna ut detta själv!
Nåja, nu vet ju Betty, så nästa gång blir det en baggis.
Sen traskade vi vidare i det fina duggregnet - det var bara en liten aning mer än dimma - som om himlen använde ett särskilt fint sprutmunstycke.
Så här glad blev tigern när han fick springa lös.
30 sekunder senare var han ännu gladare och jag var uppgiven, snuskhunden hade rullat sig i b*js.
Minsta Barnets memoarer skall heta: "Två pinsamma föräldrar och en b*jsig tiger", kommer att sälja som tusan!
Men glad jag är ändåååååå! sjunger tigern.
-Fast ge mig godis nu!
Betty är inte världens största staffa, inte. Tigern mäter 27 cm över manken när han har täcke på.
-Glöm inte bollen, det säger jag dej! säger Betty varje gång vi ska gå ut och gå. -Jasså, det säjeru? säger jag då, för att verka självständig och så. Men bollen tar jag förstås med.
Sen gjorde vi en liten skojig lek på två stenar, men det kommer det en riktig kioskvältare till film om, så ni får ge er till tåls.
Hem en sväng, äta några mackor, lyssna på Minsta Barnets klagolåt (hon kokade kola och sen blev det himla många kolor att slå in).
-Bra, mackor. sa Tiger. Sen blev han putt. Och nedputtad från stolen. Nybadad och allt, haha!
Nåja, efter en vilopaus - nästa gäng!
Byte av översta rocken igen, eller alltså, vad jag på överkroppen bar. Nu blev det istället-för-BH, funktionströja, vindjacka lätt som ett fjun samt dito väst. De två översta i ill-aprikos resp. illande reflexgult, ni må tro att jag var höstgrann!
Som tur var kom jag ihåg att byta Dockstatofflorna mot nåt mer funktionellt! Jag känner mig alltid som en liten farbror när jag tofflar runt i dem och det är säkert mycket bra ur nåt genusperspektiv. Jag liksom jobbar med min självbild, kan man kanske säga. Annars valfri annan floskel, jag är inte småsint.
Jazzen har sin egna puppiasele och Olle har fått låna Tigers. Eller som Olle själv uttrycker det: -Blivit påtvingad den förb*de skurkens fångdräkt! Olle är så petnoga ibland...
Jazz gillar inte vädret, men han gillar att springa.
Olle tycker det är litet ocoolt och provinsiellt att springa, men vädret har han inte så mycket emot.
Uppförsbackar är allra bäst, tycker Jazz. Åhej åhå!
Vi var ganska lata och tog bilen till springspåret. Småhundarna tycker det är skönt att få sitta varmt och torrt och slippa gå hem. Vi nöjde oss med 2,5 km jogging idag.
Det här är faktiskt makalöst - den här lampan på hörnet har inte funkat på 15 år eller nåt - då mekade maken med den hej vilt men vi bestämde oss för att ledningarna var råttätna eller nåt. Idag skulle maken ta ner den och sätta dit en annan eller vad som helst (för det är TOKMÖRKT i vår trädgård, och man hittar inte upp på trappan ens en gång!), och så skruvade han i en lampa - och så började det lysa!! Sen försökte han sätta i en något starkare glödis - då slutade det lysa. Men med den svagare funkar det finfint nu och vi är glada som lärkor och förvånade som - som bostonterriers, kanske?
En annan makalös sak är detta: jag har nu två kvällar i rad serverat aftonvarden på så sätt att samtliga ulvar placeras sittande mitt på köksgolvet, huller om buller fast ingen vill sitta jättenära Jazz för han har sina ryck. Tandryck. I alla fall - det luriga är att de skall sitta kvar där medan jag ställer ner deras skålar, och kvällsmaten är JÄTTEGOD, för det är mjukkonserv i och så är det hela uppblött i VARMT vatten. Mmmm, säger hundarna.
I alla fall, alla sitter kvar, fast liksom på nålar och Jazz försöker tjyva ibland men det har han inget för. Och sen kommer själva experimentet, det som jag håller på med. Jo för jag är en galen vetenskapsman, det är jag.
Igår när jag gjorde det första gången visste jag inte alls vad jag skulle tro om utgången, för det är så att Yings matskål står framför vedspisen, Jazzens står diagonalt på andra sidan köket, vid ena frysen, Olles står framför köksbänken, Tigerns nästan i hundslussen och Bettys framför diskbänken, mellan Yings och Tigers. Skålar runt hela kökets omkrets, mer eller mindre, och i mitten ett gäng hungriga typer.
-Varsågod! tjoade jag bävande. igår alltså, idag kände jag mig tryggare.
För si: alla de små kritterna lopp så målmedvetet just till sin egen matskål, och ingen enda försökte ta en annan skål som t.ex. stod närmare eller som det var tre gånger så mycket i.
Precis som små välordnade pirayor överfor de tiljorna, om man kan tänka sig såna djur.