Memory, anyone?
Hur är det - hittar ni era grejer, ni?
För det gör inte jag, och det märks synnerligen väl i årstidsskiften.
Jag hittar en lagom handske, men inte den andra. Och så hittar jag en tjockare vante och tänker att den ska jag komma ihåg var den ligger tills det blir kallare och jag orkar leta reda på den andra.
Skor och kängor är det likadant med.
Ibland blir maken galen på alla skor och kängor (som inte är hans - och HAN har kängor han! Det är Meindl på Meindl på andra värstinggrejer, par efter par - han som aldrig går ut annat än till jobbet! Kontorsnissen.) - galen som sagt och stoppar alla skodon han ser i en svart sopsäck och bär ner dem i källaren.
Alla han ser alltså.
Så när det plötsligt är Hög Tid att övergå från ballerina till icebug så gräver man sig in i hallgarderoben (gammaldags, rymlig. Fast inte SÅ rymlig!) så hittar man kanske EN icebug och fyrtifjorton andra udda skor. I källaren hittar man aderton svarta sopsäckar med några skor och rätt många jättespindlar och dammtussar. Man frågar förtvivlat någon dotter: -Har du sett min ena sån där svarta doja med ispiggar på? och hon svarar: -Jag såg en i hallen. fast det är ju just den man har drivit upp ur garderoben. Då ger man upp och tar på sig något annat (om man hittar nåt som det finns två av).
Sen blir det vår och man gör en ny repa ner i källaren och hittar inte det man letar efter men man hittar sin förlorade icebugdoja och glad som en lärka skuttar man upp för att förena de tu, fast då har förstås den där andra delen av paret åkt in i garderoben igen.
Eller är det så att maken har fått spel och gjort en ny sopsäcksräddning och det i själva verket var samma gamla icebug jag hittade, fast nu nere i källaren?
I alla fall hittade jag igår, när jag letade efter ett regntäcke åt en hund, en springvante med reflex som jag har letat efter hur länge som helst. Dess make tror jag att jag senast såg i serveringsskåpet på övervåningen, eller var det kanske i arbetsrummet?
Och apropå Memory - det ser ut som Betty leker memory på promenaderna. När vi träffar på såna där stora vita snäckor liksom vänder hon dem med nosen och betraktar dem ett tag. Sen vänder hon tillbaks dem, så gott hon kan. Och samma sak gör hon med ekollon. Vänder - kollar - vänder igen.
Det är uppenbart att hon letar efter ett par.