Lugn, bara lugn! (Uteslutande för damer)
Min snälla granne, han som ger oss grönsaker och äter upp våra päron, han är litet bekymrad nu när det börjar bli kyligt. Han börjar konversationen med att säga att jag är minsann duktig jag, som så idogt traskar ut med hundarna. Precis som om det skulle vara så att de där hundarna är något som jag liksom bara har drabbats av, och måste ta hand om efter bästa förmåga.
Sen går han vidare och tycker att börjar det inte bli litet kallt nu?
-Jotack, säger jag, och visar fram mina fina randiga halvvantar.
Men det är visst inte det som gör honom så bekyttad.
Litet hummande och hackande och så leder fram till att borde jag inte kanske sätta på mig långbyxor nu, i stället för kjolar?!!
Nu blev det läge för mig att se enigmatisk ut - man kan ju inte tala med en Herre om Vad Som Helst, heller!!!
Men er damer kan jag meddela att leget e under kåntråll:
Så ni ser, det är bara att andas ut!
Min käcka underklänning i charmeuse är redan i omloppsbana, den värmer mer än man kan tro. Förresten hade jag en god vän en gång som tyckte att det blev mycket skojsigare att städa om hon satte på sig charmeuseunderklänning och svarta nylonstrumpor först - själv tänker jag bara på Queen's video I want to break free, men det kanske var klämmigt. Kanske nåt man har missat.
Men det är ju själva yllebrallerna som är själva grejen. "Blir det inte trångt under nylonstrumporna?" sa nån ung dam i nån bod. Ha! Den där ungdomen! Vet ingenting! Man har ju yllebrallerna utanpå strumporna, så klart. Och så när man kommer inomdörrs så drar man sig tillbaka och slinker helt enkelt ur de värmande benkläderna, på det att man icke måtte komma att ånga.
För de värmer, de där rackarna!
Men det kan jag ju inte berätta för min granne, heller!
Förresten, häromdagen hände det något som aldrig tidigare hade hänt under hela min närmare sekellånga levnad:
Benvärmare hamnade på mina ben!!
Det tillgick så att jag letade efter några varma strumpor att sätta på mina fytter innan vi gick ut - och så hittade jag de härna randiga grejerna i soffan, bland sånt som hade kommit upp från tvättstugan.
Å båj! Jag kunde ju knappt ta mig fram i skogen, för hela tiden måste jag brista ut i: FAME! I'm gonna live fore-ever!! och kasta mig i sidled över gångvägarna och veva med armarna, göra små sidskutt upp på stenar och tänja mot nedfallna träd. Klart pinsamt, med andra ord.
Dessutom tog det så där nån kilometer innan Betty fann sig i att mina Fame-attribut INTE var nåt nytt slags interaktiva hundleksaker...