Litet om TV
I veckan (eller var det förra veckan?) såg jag Cesar M.
Jag är nog litet udda för jag gillar honom trots att jag är en snäll människa. Å andra sidan - många av de hundmänniskor jag respekterar mest gillar honom också.
Och många av de hundmänniskor jag respekterar minst, såna där okunniga supermjukisar som sabbar hundliv snabbare än man kan blinka, de går i spinn bara man nämner hans namn. Då går det där stora HAAAATET igång igen. Trist.
Men nu ska vi inte alls sätta igång och älta hans metoder och för och emot och sånt, för det är inte det som det handlar om.
Utan: det var ett par med och de hade två bostonterriers. Ni vet - såna här:
I alla fall så sa de där hundägarna att deras hundar, alltså bostonterrierna, påminde om servitriser som hade varit med om en bussolycka. Att de var helt vimsiga och snurriga och inte visste var det var och hela tiden tjatade: Vad hände? Vadå? Hallå? Var är vi? Vad ska vi göra? Och sen då? Hallå? Vaddå?
På repeat, liksom. Och det tyckte jag var så rart. Detta att folk talar om hur deras hundar "säger", det gillar jag. Peppar uppfödare Karin gjorde ofta det och jag tyckte så mycket om att lyssna.
Och sen behövde de där vimsiga servitriserna bli en aning lydigare och coolare och litet sånt, och ägarna behövde minska några hekton, så då fick de gå på ett ställe som hette "Thank God boot camp". Dessa amerikaner, tänker man.
Men: det verkade faktiskt jättebra! Man spänstar alltså runt och joggar samt gör diverse gymnastiska övningar såsom situps och armhävningar och - ja, ni vet. Och hunder springer med och dessemellan får den träna på att ta det lugnt medan matte eller husse spänstar på egen hand. Och så är det en hel bunt ekipage som gör samma sak. Och ibland får hunden sitta still medan man lubbar runt den, och ibland skall den följa efter när man springer baklänges, osv.
Jag tycker det låter jätteroligt, för både mig och hund. Var gives en sådan inrättning härstädes, frågar man sig?
I alla fall finns det en app från just det därna stället, den tänker jag nog ladda ner och prova!
Och så måste jag ju rapportera om slutet på This is England '86 också.
Ruggigt. Fast vackert. Även om alla som är med fortfarande är fula.
Brrrr.
Det kommer omgående en fortsättning som handlar om tre (tror jag) år senare.
Men vet ni vad jag vill se?
Jag vill se "This is England '10" eller så, där alla är revisorer eller advokater eller tjusiga hemmafruar i fiiina kvarter och har normala kläder och frisyrer och har gott till talpedagog och på charmkurs och allt skall vara så fint och inte alls oroande.
DET är vad jag vill se!