Ensam i världen!
Idag är det grått, regnigt i olika intensitet, och högljutt. Nån militärövning pågår uppenbarligen, det smäller så man hoppar högt mellan varven.
Och så blåser det, hurra.
Allt som allt - jag bad maken skjutsa mig åt häcklefjäll ungefär, och så sprang jag hem sen.
Eller alltså - 5 km bort, rätt ut på landet.
Och jag är i SÅ dålig form!!
Jag tror mina benmuskler håller på att förtvina!
Ganska omgående känns det som jag inte orkar sträcka i knäna mer, utan för varje steg blir benen alltmer böjda och jag blir allt kortare.
Groucho Marx, liksom.
Jag är väl tokig, men - visst är det vackert?!
Och även om det var tungt så tog jag mig ju hem. Till slut.
När andra talar om att göra sub 30 på milen så är jag förbaskat glad så länge jag klarar sub 60 på halvmilen... Inte riktigt så, men inte långt ifrån.
Jag joggar, staplar, skuttar, går en bit, till och med springer av och till, joggar litet mer. Går en bit.
Men det där gåendet ska man vara försiktig med - det blir så lätt att man fortsätter. Ibland springer jag så himla sakta så jag ger mig den på att det skulle gå fortare att faktiskt GÅ, men huvudsaken är att man inte ger upp.
Och förresten är det inte farten det kommer an på, det är tanken som räknas.
Sen kommer jag hem och maken säger "Vad duktig du är som springer!". Ha! Maken som tycker det mesta jag gör är onödigt eller i bästa fall kryptiskt.
Och så är jag "duktig" när jag springer - precis som om det skulle vara nån nödvändighet liksom, när det i själva verket är ett njutningsmedel.
Som om nån skulle säga "vad duktig du är som dricker en 75:a Koskenkorva varje fredag!" (nä, inte till MIG, jag nyttjar inte den sortens).
Men den sista halvkilometern är den värsta, då tänker jag hela tiden att mitt hjärta kommer att ta (mer) stryk och att jag kommer att falla död ner. Jag borde nog inte ens GÅ hem, jag borde nog ringa efter Maken med Bilen! Det är lättjan som talar. Tur då att jag hade Winnerbäck i öronen - för jag kämpade på, och jag TRALLADE under tiden!!
Men att stretcha sin utmattade kropp etterpå, det är svårare det... Jag har så många små vänner, nämligen.