Yttre demoner
Idag känner jag mig grundlurad.
Det är årets sista Torsdag i November - och äcklig otäck SNÖ överallt!!
Dessutom fullt av käcka personer som tycker det är underbart med snö, som inte kan tala om annat än snö och jul och otäckt.
Vrång blir jag, alldeles ovanligt mycket vrång.
Lilla B fick i alla fall staffefnatt värre än vanligt i trädgården i morse, varv på varv på varv så det sprutade vitt kring de små svarta benen.
Igår var hon mindre uppåt, då när det blötsnöade på tvärsan hela långa dagen och vi gick vilse i skogen och höll på att aldrig komma hem igen. Då var det allt tur att jag hade satt på såväl henne som Jazz täcken.
Men även de mera tåliga krittren var en aning spaka efter den utflykten, det skall erkännas.
Inför kvällspromenaden gömde sig Jazz i minsta barnets rum och Betty tyckte hela tiden att vi kunde vika av och ta närmsta vägen hem.
Eljest händer det inte så värst mycket. Jag är misantrop så det stänker om det och delar glatt in befolkningen i dumhuven, tjockskallar, pottor och Sämre Sort. Fint värre, rena julstämningen. Inte ens full pott och därmed förstås VG på senaste svenska-hemtentan kunde stämma mig till ens ett litet småleende.
Nåja, jag vet ju vad det beror på - det är min inre Grinch som håller på att tillta i styrka.
Jag är liksom jul-utbränd, en gång för alla. Men inte ens om man sticker huvudet i en säck kan man slippa undan - alltid kommer det nån käck typ och tjoar: -Snart är det JUL, hörru! Och nu SNÖAR det också! precis som om det vore nåt BRA, liksom.
I värsta fall försöker nån bjuda på julmat också, då har det nästan gått för långt. Den enda julmat jag äter är kokt potatis och bakverk, samt en enstaka tallrik risgrynsgröt. Men Gud nåde den som puttar kanel i eller på den!! Saffransbullar, fruktkaka och allehanda småkakor är vad som håller mig över ytan fram till Knutte...
Sisådärja, nu har jag i alla fall gett ifrån mig ett livstecken. Sådant det nu blev.