Vilken skräck.
Igår var det jättehemskt!
Eller - det började egentligen i förrgår kväll. För jag skulle till Det Stora Sjukhuset igår morse och det innebar att jag måste stiga upp 6.15. Och jag är typ allergisk mot morgnar.
Jag blir alldeles jätteillamående när jag tänker på hur hemskt det kommer att kännas att gå upp så jättetidigt och GÅ UT i kylan med hundarna och - ja, allting.
Och då kan jag ju förstås inte somna på kvällen innan.
Så där låg jag och vred och vände mig och visste inte till mig och kunde bara tänka på att snart, SNART måste jag gå upp och gå ut!
Så att när klockan var halvtre på natten och jag inte hade somnat bara spritte det i mina ben och jag tänkte: -Nej, vad katten - jag tar ut hundarna NU!
Fast sen gjorde jag inte det. Till slut somnade jag, och även om det inte var nån hit att väckas kl. 6.15 så dog jag i alla fall inte.
Däremot dog nästan Jazz när han förstod att han skulle bli tvungen att ta en promenad före halvsju på morgonen. Trots täcke, och allt.
Han förskansade sig på yttertrappen och morrade hotfullt när jag ville koppla honom. Fast det gjorde jag ändå, förstås.
Och så traskade vi iväg.
Alla hundarna var helt förvirrade av detta nya konstiga, och gick riktigt fint och stillsamt.
De hade kanske inte riktigt vaknat.
Det är litet konstigt ändå, att när jag är ute och traskar sent på kvällen (eller för den delen ganska tidigt på kvällen så här års) och det är beckmörkt, då tycker jag inte att det är läskigt. Men när det är mörkt på morgonen, då blir jag litet mörkrädd!
Nåja, så småningom kom jag till Den Stora Staden och blev besiktigad utan anmärkning. Jag bad dr Priit titta litet extra på nuffrorna för i söndags eftermiddag (älgjakten) men det såg bara allmänt motionsaktigt ut, sa han. Och så tyckte han att det gick för sig att trycka på litet mer med träningen, om jag känner för det.
Jag måste säga att sån där sorts läkarundersökning är verkligen bästa sorten. Den tillgår så att jag placerar mig på en brits utan att så mycket som behöva knäppa upp blusen eller nånting. Sen håller läkaren på och donar en massa med en touchskärm och det piper litet och så säger han: -Nu blir det litet hjärtklappning! och så blir det det, och sen kollar vi larmet (ett litet invärtes larm som hörs om batteriet håller på att ta slut eller det är nåt som behöver kollas upp så där ganska snart men inte är dödligt) och batterinivån (sådär 4-6 år minst kvar till byte). Och sen säger vi tack och hej, ses om ett år.
För en sån som jag som verkligen inte gillar när folk håller på och tar i mig (vill ju inte ens gå till frisör) är detta enormt befriande - om ändå alla ens organ kunde vara så att säga trådlösa!
Hemma igen redan vid 10, och DÅ slog stora tröttheten till. Hundarna var lugna och fina och varma i kropparna, mycket sträck och gäsp blev det så de verkade ha haft det bra. Betty och Tigger får ha sitt för sig i bok- och TV-rummen och de övriga tre huserar i resten av huset, fast vi har stängt till sovrummen för att NÅGON ibland får för sig att använda en säng som toalett. Inte så mysigt när man utmattad skall krypa ikull å kvällskvisten.
Ett litet lydnadspass i trädgården genomförde vi - en halvtimmes intensiv träning med lillbubblan renderade FYRA stycken passabla steg i fritt följ. Skuttungen! Men det var vackert så - ibland blir det inget enda hyfsat steg! Lyfta spårpinnar utomhus fick hon också prova på och det gick riktigt riktigt bra, bara en gång glömde hon sig, men hon kom liksom på själv hur det skulle vara. Duktig liten nubba!
Sitta i position går finfint, men som kanske framgår är förväntan besvärande hög.
Och i första steget med min vänsterfot är hon redan för långt fram med framtassarna. Suck. Ojoj, och börja om igen!
Tigern fick göra litet vittringsapportering ute. Med mycket löv ovanpå pinnarna går det superbra, sen avtar brahetsgraden med mängden döljande löv. Undrar om jag kan få sätta på honom ögonbindel i det momentet på tävling? För bara han inte SER pinnarna går det finfint, ju!
Sen fick vi finfint besök - en bevakningstjänstbil stannade utanför huset och ut hoppade två väktare. Och sen plockade de ut sina hundar:
Plötsligt såg Tigern så stor ut! Men snäll!
Lilla Klimpen på upptäcktsfärd.
Det förefaller bara var en av väktarhundarna som syns på bilderna, men med på besöket var i alla fall också tiken Axa. Båda i så där tremånadersåldern och alldeles värda att jag skall ge mig in i tjyvnadsbranschen. Det finns nog inget i hela världen som är så rart som russellvalpar! Hur som helst så var det Anna från kennel Virrvarvets som gjorde oss den äran, och det tackar vi för!
De andra hundarna i min lilla flock fick vackert stanna inne och skrika okvädinsord, men det blev de också trötta av, lika trötta som Tiger blev av att vara lekfarbror och Stor Kille.
På kvällen när vi äntligen fick gå och lägga oss, efter ännu en kall och ruggig promenad samt en liten springtur för mattens del, då var ganska många hundar ganska skräckslagna. Tänk om det skulle bli en ny vana, det där att gå upp med tuppen?