Pelleskop-livet

Den där Ying ni vet - världens snällaste hund. Mot allt och alla, närapå. Men pondus, det har han. Och ibland måste han kolla litet, att det är nån ordning på mobben.

Idag hade han lagt beslag på husets för tillfället enda råhudsben. Jazz tänkte sno det men då mullrade det till i Ying så Jazz for baklänges och försökte se ut som han höll på att träna in nån ny koreografi.

Betty och Tigern låg hos mig i TV-soffan och Ying låg nedanför med benet.

 

Sen gick jag ut i köket och satte mig att ordna in en miljon bilder i fotoalbum. Jo, för jag är så gammal och gammaldags så jag gillar att ha bilderna på papper och helst inklistrade eller instoppade i nånting  blädderbart.

 

I alla fall så lommade Ying med, sin vana trogen. Där matte är, där skall också en liten kines vara.

 

Efter en stund började det gnöla och pipa i TV-rummet. Det suckades och kvittrades och smågräts. Terrioristerna, förstås.

-Men vad GNÖLAR ni för, kom hit nu bara!! sa jag, småirriterat.

Men ynkandet bara fortsatte, och tilltog.

 

Till slut fick jag ju ge mig och gå och se efter vad felet var.

Så här var det: Ying hade ju legat nedanför soffan och sagt: -Vad ni gör så ge F*N i mitt ben!! Ni går inte i närheten av benet, så mycket ni fattar det!

Alldeles tyst hade han sagt det, men det var klarspråk ändå.

Sen gick Ying med mig in i köket, men benet låg kvar. Och Tigger och Betty fick ju inte komma i närheten av Yings ben - alltså kunde de inte hoppa ner från soffan och traska in i köket, eftersom benet låg i vägen.

 

-Men Ying, nu var du väl stygg! hävdade jag och tog bort benet.

Ying bara flinade och slog med svansen. Betty och Tigger hoppade lättade ner från soffan och slank iväg efter mig.

 

Tänk om JAG ändå hade sån pli på mina hundar!