Lilla spöket Sabolina.
Jag tror lilla B har kommit in i andra andningen eller nånting. Vad gäller bus och bråkighet, alltså.
Kors vad hon kan förstöra!!
En dag kom maken hem och sa bistert: -Den som har slängt en massa papperslappar på golvet kan ju vara snäll och plocka upp dem också.
Men då fick han allt svar på tal: -Det är delar av innandömet till en fotboll och det är Betty Som Har Gjort Det!
-Nådåså, sa hussen och plockade litet själv. Maken till duktig flicka att kunna destruera har han nog aldrig sett.
Igår pulvriserade hon ett skridskoskydd som jag trodde var oförstörbart, sen åkte hussen och köpte nya råhudsben. Slurp, sa det, sen var Bettys ben i flisor och molekyler.
Aldrig blir hon trött heller.
Efter dryga 90 minuters promenad igår eftermiddag tog vi middagspaus på två timmar, sen tog jag med Bara Betty på springtur. Hennes premiärtur i koppel på trottoarer och gångvägar.
Min premiär för att springa med apendicit också, för den delen. Det gick bra.
Först blev det så konstigt så det lät bara kloppetikloppetiklopp om oss, och lillfian krökte sig kring mitt vänsterben som en märla. En bra balansövning för en sån gammal käring som jag!
Sen gick det mycket bättre, faktiskt. En halv kilometer i stöten kan hon jogga fint, sen går vi ett litet stycke innan vi springer igen.
Efter 5 km tog lilla knoppen på lilla bettan slut. Vojne, det blev ett riv och slit och bit i mig och mina kläder. Jag som tycker det ser så rysligt obekvämt ut när folk är ute och motionerar i collegebrallor och den sortens började förstå att det kan finnas bruk för såna plagg också. Nämligen om man springer med en hoppa-upp-och-bit-i-låret-hund. Såna därna fula tajts som jag har skyddar så klent.
I alla fall, sista 1,5 kilometern gick vi och strosade och busade och gullade litet. Man måste pussas och kramas mycket i samband med joggingturer, annars känns det jättekonstigt säger Betty och kloppar hej vilt.
Sen träffade vi en fin jämthund som hette Vidar - det tyckte jag var ett så passande namn på en älghund. I helgen hade han drivit älg eller hur det heter i 8 timmar. Jobbigt tyckte jag att det lät, men Vidar föreföll vara en alert ung man. Jag skulle vilja veta mer om hur man tränar jakthundar - sånt har jag verkligen inget hum om alls.
Nåja, sen kom vi hem och jag tänkte att NU skall väl lilla spöket Sabolina änteligen vilja VILA en stund.
Men då tänkte jag fel.
Emellertid sov hon MYCKET gott i natt, och var inte alls pigg på att stiga upp i morse.
Fortsättning följer.