Pelleskop-livet

Lärdomsnytt

Publicerad 2012-11-07 23:03:00 i Allmänt

Egentligen borde mitt främsta lärande just nu handla om akut och grav accent i svenska språket. DET är svårt, det! Ni vet - skillnaden i uttal mellan anden som är en gräsand och anden som är t.ex. den helige ande. Eller stegen som är långa kliv och stegen som man klättrar på. Uschiamej.
 
Roligare lärdom är detta: jag skall gå allmänlydnadsinstruktörskursen (visst är det ett smäckigt ord!) på brukshundklubben! Vi har ett s.k. uppstartsmöte den 26 november och sedan blir det sex, eventuellt sju, helger från fredag kväll till söndag eftermiddag. Plus en massa förberedelser och ett projekt. Tur att jag har ungefär 2 minuter till klubben i alla fall, morgontrött som jag är. Jag förväntar mig att det kommer att bli ganska jobbigt men väldigt lärorikt och spännande. Av de sju som är anmälda, förutom mig själv, känner jag eller är bekant med fem och det blir nog ett bra gäng, med hundar och hundintressen av olika slag. Och att det är min favoritbruksgubbe som håller i det hela gör det extra roligt!
 
Vidare hade jag tänkt att Betty och jag skulle gå en tävlingslydnadskurs (till) med start nästa vecka, men jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag skall göra än. Det börjar bli väl kallt nu, och jag vill inte att lillan skall förknippa lydnaden med nåt obehagligt och ruggigt. Eller också är det just det som skulle behövas, med tanke på det fria följet... Litet stelfrusna lemmar kanske kan få fnissfian att varva ner! (Nä, snarare upp, om jag känner henne rätt.)
 
Och så måste jag rapportera att jag inte höll ut längre - efter förmiddagspromenaden var jag så frusen hela dagen så jag fubbade och tog redan till kvällspromenaden fram det tunga artilleriet:
 
 
Jag vet, jag hade tänkt spara den tills den VERKLIGEN blev oumbärlig, men hade jag inte fått boa in mig så hade det inte vurtit nån kvällsprommis för kritterna idag. Nu blev jag i stället riktigt övervarm och gosig och kan nog hänga undan jackan ett tag till. Skönt ändå att veta att den finns där. Ursprungligen inköpt att bäras på eviga sittningar i ishallar, men det går ju bra så här också.
 
I alla fall inträffade det en lustig sak på promenaden: alla hundarna hade reflexvästar och reflexhalsband och reflexkoppel, men jag hade förstås ingenting av den sortens. Bara svart jacka... Förresten hade det inte hjälpt så värst för vi gick på en illa upplyst gångväg och så mötte vi en dam, ordentligt rustad med reflexväst och allt. Hon knatade på i riktning alldeles mot mig, och närmare och närmare kom hon utan att väja. Hundarna blev alldeles förbluffade och vek åt sidan som vattnet för Moses eller hur det var. Och så gick damen rätt in i mig! -Å jösses, vad jag blev rädd! sa hon, och så pinnade hon vidare.

Jo tack, jag också, kunde jag ha sagt.
 
Sen träffade jag några trevliga missbrukare också, det gör jag nästan alltid. Vi hade ett djupt samtal om att man inte skall puckla på djur, barn, äldre, handikappade och egentligen ingen alls. Men ibland kanske man MÅSTE, och då får man se till att det är nån i ens egen vikt- och kapacitetsklass.
Faktum är att ibland råkar jag på så mycket otrevliga och snorkiga människor, men de "utanförmänniskor" jag kommer i samspråk med är nästan alltid trevliga och belevade. Ibland luktar de litet illa eller har litet konstigheter för sig, men snälla är de nästan jämt och ofta mycket intressanta att tala med. Och de allra flesta tycker om att mysa litet med hundarna. Inte ens Jazz brukar misstycka när en ölgubbe nästan ramlar på honom, det tycker jag säger ett och annat!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela