Kvällsträning. Eller vad det skall kallas.
När nu bubblan är både friröntgad och mentalbeskriven är det ju liksom inget att be för längre - hon MÅSTE lära sig att inte klyva spårpinnar.
Så det tog vi itu med ikväll.
Tigern är inte jätteförtjust i metallapporten, men han är jätteförtjust i att arbeta och ännu förtjustare i att få betalt, därför går det rätt bra ändå.
Om det INTE hörs "knak" och ljud av splittrande trä då blir det beröm. Om det däremot HÖRS "knak" och ljud av splittrande trä, då blir det "ojoj" och börja om. Jag tycker vi gör rätt stora framsteg, men sen gäller det att få det att fungera nån annanstans än i köket också.
För det är så pass sällan som det å tävling läggs appellspår hemma i mitt kök.
Resten av banditerna måste förstås också visa vad de kan. Jazzens största utmaning är att hålla bägge framtassarna i backen när han har nåt i munnen. Svårt!
Olle har ett fint och mjukt grepp, men stadigt. Och han släpper inte förrän på kommando. Duktig Olle!
Tigger borde inte alls få hålla på med spårpinnar för han blir alldeles tossig och vill ta alla! INTE bra när man försöker träna in vittringsapportering!
Ying är som vanligt sötast. Han försöker lära oss andra att det är inte själva pinnarna man ska äta, utan dem ska man använda som bestick.
Jag tyckte att han kunde se ut som en valross ett tag, med liksom betar. Ying var godmodig och ställde upp. -Hon är inte särskilt klipsk, men hon är i alla fall ganska lättroad, tycker han.
Så småningom övergick vi till metallapport - det är för Tigerns tilltänkta någon gång inträffande debut i lydnadsklass 3 men resten av järngänget måste förstås också prova.
Jag har satt ett lager gladpack och sen litet pakettejp på apporten, att pillas bort undan för undan.
Tigern är inte jätteförtjust i metallapporten, men han är jätteförtjust i att arbeta och ännu förtjustare i att få betalt, därför går det rätt bra ändå.
Olle ställer upp.
Ying likaså.
-Inte det godaste jag har smakat. Kanske man skulle prova med litet sötsur sås på?
Till och med Jazz som verkligen inte är nån vän av att bära saker i munnen (nä, för sånt har man tassar till, säger han) ställde glatt upp och höll i metallapporten. Kvällens belöningsgodis var en provpåse specialmat för kastrerade katter - det måste ha varit nåt rent magiskt!
Kvällens sista övning var fjärrdirigering, fast inte precis fjärr.
Principen var i alla fall fjärrdirigering, även om den försiggick i mitt knä. Vid det här laget hade Jazz och Olle tröttnat på hela tillställningen (=blivit mätta) , men Tigger kör sitt ligg stå sätt huller om buller, Betty mest sitt och ligg med nåt inpulat stående och Ying sitt och ligg. Fast för hans del är det inte alltid så att sittandet resp. liggandet behöver sammanfalla med mitt yttrande av motsvarande kommando. -Var inte så mainstream! säger Ying till Betty och Tigg och jag får ännu en gång anledning att undra var han snappar upp allting. I alla fall är det alldeles uppenbart varför ordförande Mao ville utrota pejerna: det GÅR helt enkelt inte att vidmakthålla en politisk diktatur om det bor Yingisar i den, för de ifrågasätter precis allting! Och dessutom på ett så lurigt sätt så det går inte ens att klämma åt dem.