Bästa dagar
Igår påminde minsta barnet mig om att det var en av mina allra bästa dagar, den första på länge.
Jo, för det var en Torsdag i November. Hurra!
I och för sig så kan "en torsdag i november" infalla litet då och då, men det är klart att äkta vara smäller högst. En dag som man inte har några som helst förväntningar på, som man inte kan bli besviken på, som bara är så underbart - vilsam.
En torsdag i november är som en gåva, varje gång - utan att man måste se glad ut!
Eftersom jag igår skulle skjutsa just minsta barnet till en annan fröken så passade det bra att provköra ett för mig nytt elljusspår.
Men först detta - mitt lilla experiment (nu igen). Jag är rätt petig med sockor när jag springer, de måste vara för ändamålet avsedda. Och oftast är de av någon anledning märkta med höger resp. vänster. Då får man aldrig titta utan bara rycka en strumpa ur paret och trä på första bästa fot. (Jag sätter alltid på mig vänstersockan först, hur gör ni?) Och det blir tamejtusan i 9 fall av 10 så att högerstrumpan kommer på vänster foten och vice versa! Visst är det skumt!
Men sen sprang vi det här spåret mot vilket jag har en enda invändning: det är för kort. Det är träligt att springa två varv i samma spår och 2,4 km känns litet rumphugget. Men i övrigt - FEM STJÄRNOR minst!! Ett prima spår, lagom kuperat men med bara ett par riktiga "backar", öppen fin skog, hela tiden i bebodda trakter, underbart underlag. Och dessutom med möjlighet att ta små genvägar mellan "krokarna" i slingan, så att man kan springa liksom i en åtta eller något annat, för att få upp längden och inte springa precis precis på samma sätt om man vill knö ihop till mer än 2,4 km. Totalomdöme: en drömslinga! Att den dessutom startar på liksom en liten sportanläggning ger ytterligare plus i kanten!
Betty och Ying hade jag med mig, jag hade tänkt mig att Betty skulle få dra men så glömde jag hennes sele så det fick bli koppelspring för hennes del i stället, och Ying fick dra. Det gick finfint! Betty är verkligen så fokuserad och "jämn-löpande" när hon fattar att det är springning på gång. Och Ying är som vanligt en klippa. En vimsig klippa, men en klippa.
-Yupp, säger Ying. Eller - näe, det går inte att stava till. Det börjar liksom med en inåtaspiration, som ett "h" fast åt andra hållet, eller ett luftinsug - och så ett jupp. Litet norrländskt, tycker jag, men Ying bara fnyser och säger att det är mandarin. Fast han säger det lågt, för annars är det Betty som blir vimsig. Hon älskar mandariner.
Litegrann älskar hon matte också.
När vi springer nånstans där man liksom springer runt, startar och målgår på samma ställe, då blir Betty alldeles vild när man kommer till slutet. Hon tappar all besinning och trycker nosen i backen och vill dra iväg ett varv till, fast som spårhund! Undrar om det är bra eller dåligt.
Fördelen med att ens dvärgpinscher är av jättemodellen är att staffesyrran kan låna hans täcke. När hon har blivit ännu litet äldre ska hon få ett eget b-o-t-täcke, men än så länge får hon låna Jazzens. Hon har det ändå bara på sig när hon sitter i bilen efter jobb, så det går bra.
Nåväl, sen for vi hem och jag gnodde runt och städade i mitt sovrum som värsta tornadon. -Precis som jag trodde. Städdille, sa Ying, som alldeles hade glömt att han gillade när jag hade förklä och skrubbade golven så det yrde. Fast det var nog mest för att han var rätt trött efter sin springtur och ville sova gott i min säng men det gick inte eftersom jag drog den hit och dit i min golvstädningsiver och sedan till och med dammsög själva sängen innan jag bäddade om den. -Förspilld kvinnomöda, hävdade Ying, innan ögonlocken föll ner som persienner.
Och sen förstår ni, sen flög tusan i mig alldeles, för jag kom på att jag skulle springa EN GÅNG TILL! Så jag tog Tigern och drog till elljusspåret alldeles här hemma.
-Klara, färdiga, spring! sa Tigern som aldrig bangar för nåt. Han har förresten blivit en riktigt bra liten springpolare - förut avskydde han att springa i koppel, dvs. i enahanda tempo, men nu hänger han med finfint och är så glad hela tiden.
-Ja, för det gäller att hålla sig i form!
Jag märkte till mig förtjusning att det gick riktigt bra att springa två gånger samma dag - i alla fall om man springer mina längder och i min takt. Äntligen börjar jag hitta "mitt" spring igen, det känns som mitt steg. Det går inte fort men det går liksom - obönhörligt. Jag är nog vad man kan kalla en riktigt gnet när det gäller springning!
Men när det blev kväll, då sov hela gänget gott i TV-soffan. Utom sjag, som satt och smackade i mig Ben & Jerrys.
Sammanfattningsvis blev det precis en sån där perfekt dag som torsdagar i november kan vara om det inte snöar och är jättekallt.