Sköna maj, välkommen!
Igår firade vi sista april på bästa sättet - spår, skogspromenad och sjöbad.
Terrierna och jag alltså.
Det var VARMT!
Nu får man allt tänka till ordentligt innan man lämnar en hund i bilen - saknar min egen finfina cheva så mycket såna dagar - det var verkligen en perfekt hundbil...
Hur som haver: mot Sherwoodskogen bar det av. Först la jag spår: ett på 1,2 km åt tigern, med 10 skogspinnar, så tre stycken 50-metrare åt lilla Betty Bettina Aronovich Olausson - det kära barnet med oändligt många och långa namn. I hennes spår fanns det bara vardera en pinne, en skogspinne på slutet.
Sen tog vi en promenad i skogen där jag inte hade lagt spår. Trots att jag nästan fick sätta hjul på tigern för att få honom att röra sig i riktning FRÅN spåret. Sån är han!
Det var varmt och härligt, kortärmsväder. Som hundmänniska ser man alltid litet ut som en övervintrad raggare eller nåt - kortärmat och så en svart nylonväst ovanpå det! Men de där fickorna behövs allt.
En koppar-vad-det-nu-heter (orm eller ödla?) träffade vi, den hade litet bråttom.
Sen fikade vi litet, så att spåren hann ligga en dryg timme.
Och sen fick Betty börja.
Hennes första spår låg i solen - torrprassligt och svårt. Nosen är det inget fel på, men hon är inte riktigt säker på vad som förväntas. Hon spårar några meter och sen ställer hon sig och ser frågande ut, kanske sjunger litet. Sen börjar hon igen. Pinnen la hon över huvud taget inte märke till så där stannade vi och lekte litet plock, med mycket belöningar.
Så in i bilen och ut med storspårarn själv, Tigerkakan.
Som förstås var VILD, och nästan svår att hålla! Numera får han spåra i halsband och då är han ännu tokigare. Han avskyr nämligen sele, och den hade en något dämpande effekt på honom. Något, alltså.
Hur som helst gick spårupptaget finfint, men sen tror jag han sprang över första pinnen, det dröjde väl länge tills han plockade en, nämligen. Sen full rulle igen, över stock och sten, myrar, upp i berg, ut i en hage, över några stigar. -Näe, här har jag INTE gått! tänker jag ibland bestämt, men så plockar lilla vita upp en pinne, så det hade jag tydligen. Av 10 utlagda pinnar fick jag tillbaka 9, och jag misstänker alltså att det var den första som bommades - det har hänt förr.
Nå, efter det spåret - det går ungefär dubbelt så fort att springa vägen efter Tiger som att först lägga ut spåret - var kärringen så där tämligen mosig, så det blev uppvätskning med vatten och kaffe innan det var dags för Bubbla att göra ett nytt försök.
Hennes nästa spår låg på samma sida som det förra, prasseltorrt och barrigt, alltså. Och förlöpte på samma sätt - ingen reaktion på pinnen.
Sen var det dags för hennes tredje och sista spår, som låg på andra sidan av den lilla vägen. Där var det i stället skuggigt och blött, och jag hade missat att markera var spåret gick in. Smart, matte!
Betty drog iväg på ett ställe där jag sannerligen INTE hade lagt nåt spår så jag halade in och gick litet fram och tillbaka och letade efter ingången. Betty markerade igen på samma ställe, men DET visste jag då att där hade jag inte gått. Slutligen gick jag i ren desperation med på att följa henne och hon spårade som på räls, jag såg mina fotspår i blötleran och kände igen mig - där hade jag ju VISST gått!! NÄR ska jag lära mig att lita på mina hundar?!!!
Och som grädde på moset slog lilla Fina ner som en hök på pinnen och gav den mycket stolt till en nästan tårögd matte. Bingo!!! Första gången hon markerar ordentligt, och det med en skogspinne, också!!
Det måste vi förstås fira med att åka till sjön, när vi ändå var i faggorna.
När vi parkerade där trodde jag nästan att Tigern skulle bryta sig ur bilburen - han lät som ett rytandes lejon i stället för en tiger, och hamrade och tjöt så det slog lock för öronen.
Sen var det nätt och jämnt att jag kunde hålla honom på väg ner mot stranden så det passade finfint att koppla loss och köra litet explosionsträning: klara - färdiga - KÖR!!
Betty är betydligt modigare än vad Peppar var.
Sen mulnade det på.
Men då var det dags att åka hem. Jag kände mig rätt rödmosig i nian av all sol, och hundarna var rätt mosiga i allmänhet. Till och med Tigrou medgav att han kanske möjligen var en liten aning pömsig. Men framför allt hungrig.
Och sen - sen blev det en luuuugn afton! Zzzzz...
Terrierna och jag alltså.
Det var VARMT!
Nu får man allt tänka till ordentligt innan man lämnar en hund i bilen - saknar min egen finfina cheva så mycket såna dagar - det var verkligen en perfekt hundbil...
Hur som haver: mot Sherwoodskogen bar det av. Först la jag spår: ett på 1,2 km åt tigern, med 10 skogspinnar, så tre stycken 50-metrare åt lilla Betty Bettina Aronovich Olausson - det kära barnet med oändligt många och långa namn. I hennes spår fanns det bara vardera en pinne, en skogspinne på slutet.
Sen tog vi en promenad i skogen där jag inte hade lagt spår. Trots att jag nästan fick sätta hjul på tigern för att få honom att röra sig i riktning FRÅN spåret. Sån är han!
Det var varmt och härligt, kortärmsväder. Som hundmänniska ser man alltid litet ut som en övervintrad raggare eller nåt - kortärmat och så en svart nylonväst ovanpå det! Men de där fickorna behövs allt.
En koppar-vad-det-nu-heter (orm eller ödla?) träffade vi, den hade litet bråttom.
Sen fikade vi litet, så att spåren hann ligga en dryg timme.
Och sen fick Betty börja.
Hennes första spår låg i solen - torrprassligt och svårt. Nosen är det inget fel på, men hon är inte riktigt säker på vad som förväntas. Hon spårar några meter och sen ställer hon sig och ser frågande ut, kanske sjunger litet. Sen börjar hon igen. Pinnen la hon över huvud taget inte märke till så där stannade vi och lekte litet plock, med mycket belöningar.
Så in i bilen och ut med storspårarn själv, Tigerkakan.
Som förstås var VILD, och nästan svår att hålla! Numera får han spåra i halsband och då är han ännu tokigare. Han avskyr nämligen sele, och den hade en något dämpande effekt på honom. Något, alltså.
Hur som helst gick spårupptaget finfint, men sen tror jag han sprang över första pinnen, det dröjde väl länge tills han plockade en, nämligen. Sen full rulle igen, över stock och sten, myrar, upp i berg, ut i en hage, över några stigar. -Näe, här har jag INTE gått! tänker jag ibland bestämt, men så plockar lilla vita upp en pinne, så det hade jag tydligen. Av 10 utlagda pinnar fick jag tillbaka 9, och jag misstänker alltså att det var den första som bommades - det har hänt förr.
Nå, efter det spåret - det går ungefär dubbelt så fort att springa vägen efter Tiger som att först lägga ut spåret - var kärringen så där tämligen mosig, så det blev uppvätskning med vatten och kaffe innan det var dags för Bubbla att göra ett nytt försök.
Hennes nästa spår låg på samma sida som det förra, prasseltorrt och barrigt, alltså. Och förlöpte på samma sätt - ingen reaktion på pinnen.
Sen var det dags för hennes tredje och sista spår, som låg på andra sidan av den lilla vägen. Där var det i stället skuggigt och blött, och jag hade missat att markera var spåret gick in. Smart, matte!
Betty drog iväg på ett ställe där jag sannerligen INTE hade lagt nåt spår så jag halade in och gick litet fram och tillbaka och letade efter ingången. Betty markerade igen på samma ställe, men DET visste jag då att där hade jag inte gått. Slutligen gick jag i ren desperation med på att följa henne och hon spårade som på räls, jag såg mina fotspår i blötleran och kände igen mig - där hade jag ju VISST gått!! NÄR ska jag lära mig att lita på mina hundar?!!!
Och som grädde på moset slog lilla Fina ner som en hök på pinnen och gav den mycket stolt till en nästan tårögd matte. Bingo!!! Första gången hon markerar ordentligt, och det med en skogspinne, också!!
Det måste vi förstås fira med att åka till sjön, när vi ändå var i faggorna.
När vi parkerade där trodde jag nästan att Tigern skulle bryta sig ur bilburen - han lät som ett rytandes lejon i stället för en tiger, och hamrade och tjöt så det slog lock för öronen.
Sen var det nätt och jämnt att jag kunde hålla honom på väg ner mot stranden så det passade finfint att koppla loss och köra litet explosionsträning: klara - färdiga - KÖR!!
Betty är betydligt modigare än vad Peppar var.
Sen mulnade det på.
Men då var det dags att åka hem. Jag kände mig rätt rödmosig i nian av all sol, och hundarna var rätt mosiga i allmänhet. Till och med Tigrou medgav att han kanske möjligen var en liten aning pömsig. Men framför allt hungrig.
Och sen - sen blev det en luuuugn afton! Zzzzz...