Men aktiveringen, då?!
Minnesgoda läsare frågar sig: hur går det med aktiveringen, då? Blir det nåt aktiverat?
Och svaret blir JA, med acklamation!
Faktum är att den där Betty, hon är en naturbegåvning - igår eftermiddag aktiverade hon under en tidsperiod på knappa 20 minuter såväl mig som minsta barnet intill utmattningens gräns. Alltså samtidigt, och trots att vi befann oss i varsitt rum. Vi blev så aktiverade så vi såg ut som urvridna disktrasor med kryss på och omedelbart måste intaga ryggläge.
Så kan hundaktivering också fungera!
Men annars kan ju hundaktivering vara så mycket - jag tror att själva kriteriet på en bra hundaktivering är att matten (eller hussen, om sådan gives) ska ha roligt. Då blir det roligt för hunden, även om det är idiotiskt och inte så genomtänkt och helpedagogiskt.
Många tror att man måste tänka så mycket på hur och vad och vad kommer sen och - ja ni vet. I synnerhet om man har tänkt ha sin hund till att tävla med, i det ena eller andra.
Jag, jag tänker litet tvärtom: det enda hunden egentligen lär sig av såna här "fåniga" övningar, det är att det är kul att umgås med sin människa. För hundar är a) korkskallar som låter sig roas av oerhört litet och b) hundar är smarta djur som utmärkt väl kan skilja på "riktig" träning och hemmatrams.
Mitt senaste hemmatrams består i färginlärning. Det är dummare än det mesta eftersom hundar kanske, kanske inte ser färger inte alls eller på ett annat sätt eller - whatever. Spelar roll, liksom! Så här gör jag: jag tar fram den där människobarnleksaken som består av en kon som man ska trä olikfärgade ringar på, och som vi brukar ha till att - tadaaa! - trä ringar på! Fast nu tar jag bara några ringar - en gul, en blå, en röd, en grön. Och så placerar jag ut dem i rad framför hunden. Och säger: -ta den gula, med verkligt emfas på "gula". Man är väl, närapå, skolfröken! Och så tar hunden den blå, eller den röda eller den röda och den gula och den gröna på en gång, eller går och lägger sig och säger "gnorf!" (gissa vem). Och då säger jag: -larvpotta! Den GULA, sa jag ju! och så håller vi på så där ett tag, med pusspauser och gnorfpauser och hämta-nåt-annat-pauser och försök-snatta-godis-utan-att-jobba-pauser och så vidare och sen rätt som det är så TAR HUNDEN DEN GULA RINGEN!!!! Hurra, min hund är smartast i stan!! Inte, men bäst i alla fall och det ska han/hon få veta. Och äta.
Tja, så håller man på så där. Till slut vet faktiskt hunden vilken ring som är den gula, om det beror på färgen, eller dess speciella storlek eller att matte tittar menande på den - inte vet jag. Men då kan man börja lägga till en annan ring. Och det finns förstås ingen anledning till att jag här har skrivit att vi börjar med den gula, vi kunde lika gärna börja med vilken annan färg som helst.
Idiotiskt? Ja, kanske litet. Men väldigt roligt!
Och svaret blir JA, med acklamation!
Faktum är att den där Betty, hon är en naturbegåvning - igår eftermiddag aktiverade hon under en tidsperiod på knappa 20 minuter såväl mig som minsta barnet intill utmattningens gräns. Alltså samtidigt, och trots att vi befann oss i varsitt rum. Vi blev så aktiverade så vi såg ut som urvridna disktrasor med kryss på och omedelbart måste intaga ryggläge.
Så kan hundaktivering också fungera!
Men annars kan ju hundaktivering vara så mycket - jag tror att själva kriteriet på en bra hundaktivering är att matten (eller hussen, om sådan gives) ska ha roligt. Då blir det roligt för hunden, även om det är idiotiskt och inte så genomtänkt och helpedagogiskt.
Många tror att man måste tänka så mycket på hur och vad och vad kommer sen och - ja ni vet. I synnerhet om man har tänkt ha sin hund till att tävla med, i det ena eller andra.
Jag, jag tänker litet tvärtom: det enda hunden egentligen lär sig av såna här "fåniga" övningar, det är att det är kul att umgås med sin människa. För hundar är a) korkskallar som låter sig roas av oerhört litet och b) hundar är smarta djur som utmärkt väl kan skilja på "riktig" träning och hemmatrams.
Mitt senaste hemmatrams består i färginlärning. Det är dummare än det mesta eftersom hundar kanske, kanske inte ser färger inte alls eller på ett annat sätt eller - whatever. Spelar roll, liksom! Så här gör jag: jag tar fram den där människobarnleksaken som består av en kon som man ska trä olikfärgade ringar på, och som vi brukar ha till att - tadaaa! - trä ringar på! Fast nu tar jag bara några ringar - en gul, en blå, en röd, en grön. Och så placerar jag ut dem i rad framför hunden. Och säger: -ta den gula, med verkligt emfas på "gula". Man är väl, närapå, skolfröken! Och så tar hunden den blå, eller den röda eller den röda och den gula och den gröna på en gång, eller går och lägger sig och säger "gnorf!" (gissa vem). Och då säger jag: -larvpotta! Den GULA, sa jag ju! och så håller vi på så där ett tag, med pusspauser och gnorfpauser och hämta-nåt-annat-pauser och försök-snatta-godis-utan-att-jobba-pauser och så vidare och sen rätt som det är så TAR HUNDEN DEN GULA RINGEN!!!! Hurra, min hund är smartast i stan!! Inte, men bäst i alla fall och det ska han/hon få veta. Och äta.
Tja, så håller man på så där. Till slut vet faktiskt hunden vilken ring som är den gula, om det beror på färgen, eller dess speciella storlek eller att matte tittar menande på den - inte vet jag. Men då kan man börja lägga till en annan ring. Och det finns förstås ingen anledning till att jag här har skrivit att vi börjar med den gula, vi kunde lika gärna börja med vilken annan färg som helst.
Idiotiskt? Ja, kanske litet. Men väldigt roligt!