Kvicksund.
Idag var det en pröva-på-dag i en träningshall i Kvicksund. Som jag är fullkomligt och totalt utan medel just precis nu passade det mig utmärkt - gratisnöjen är bäst!
Lastade därmed Tigern, Jazzen och mellanbarnet i hussebilen och for åstad.
Vägarna blev mindre och mindre, åkrarna större och större. Skulle INTE vilja köra där i snödrev! Men fram kom vi, och sen blev det bra.
Litet lydnad som uppvärmning. Sånt gör ju till och med hopphästar, så det är OK säger Jazz.
Prima liv, säger Tigg. Bara det inte är tråkigt så är det jätteskoj!!
Inte lätt att vara liten!
Men sen blev det agilityövningar av, tjo vad det gick undan!
Jag kom ånyo att tänka på Jazzens första agilitykurs: vi hade alltså sån tur att vi lyckades hitta en arrangör som tyckte det var OK att hundarna INTE kunde vara lösa bland andra hundar, för det gick bra att ha koppel i början. Och hade jag inte fått börja så så hade det ALDRIG gått att börja med agility. För det är tack vare agilityn, och bara då egentligen, som han KAN vara lös bland hundar och folk. Så kan det också vara, nämligen!
Mellandottern sa: Mamma sa att jag inte måste göra nåt med hundarna, men sen måste jag förstås det ändå! och jag sa: -Ja, men jag TVINGADE dig inte! och hon sa: -Nej, men om jag inte hade gjort det, DÅ hade du sagt att jag MÅSTE!!
Och det hade hon nog rätt i!
I alla fall var det skojigt för Tigern fattade inte alls att "slalom" betyder "slalom" även när icke-matte säger det.
Först sprang han bara bredvid pinnarna, sen började han springa lite mellan en del, ett par i taget eller litet hur som helst. Ingen ordning alls.
Men roligt var det ju!
Med Jazzen gick det betydligt bättre - han tycker också att matten är en ganska ovidkommande detalj.
Litet platsliggning tränade vi också. En galen aussie, av den där värsta hysteriska okontrollerade skällande typen, med den där värsta gapiga, stadiga, göra-samma-sak-och-tro-på-annat-resultat-sortens matte for om och om igen upp på gungan, vilt skällande, över gungan, vilt skällande, ner på andra sidan gungan, vilt skällande, medan matten varje gång ytterst högljutt gapade STANNA!! utan varje resultat. Och KRASCH PANG slog gungan ner igen varje gång.
Så man kan lugnt säga att det var störnings- och skrämningsträning för en liten Tiger. Därför mellanbarnet och Jazz i dess omedelbara närhet och därför en med godis återvändande matte efter varje aussie-kraschpangbomSTANNA. Suck.
Sen for vi hem. Och frös.
Lastade därmed Tigern, Jazzen och mellanbarnet i hussebilen och for åstad.
Vägarna blev mindre och mindre, åkrarna större och större. Skulle INTE vilja köra där i snödrev! Men fram kom vi, och sen blev det bra.
Litet lydnad som uppvärmning. Sånt gör ju till och med hopphästar, så det är OK säger Jazz.
Prima liv, säger Tigg. Bara det inte är tråkigt så är det jätteskoj!!
Inte lätt att vara liten!
Men sen blev det agilityövningar av, tjo vad det gick undan!
Jag kom ånyo att tänka på Jazzens första agilitykurs: vi hade alltså sån tur att vi lyckades hitta en arrangör som tyckte det var OK att hundarna INTE kunde vara lösa bland andra hundar, för det gick bra att ha koppel i början. Och hade jag inte fått börja så så hade det ALDRIG gått att börja med agility. För det är tack vare agilityn, och bara då egentligen, som han KAN vara lös bland hundar och folk. Så kan det också vara, nämligen!
Mellandottern sa: Mamma sa att jag inte måste göra nåt med hundarna, men sen måste jag förstås det ändå! och jag sa: -Ja, men jag TVINGADE dig inte! och hon sa: -Nej, men om jag inte hade gjort det, DÅ hade du sagt att jag MÅSTE!!
Och det hade hon nog rätt i!
I alla fall var det skojigt för Tigern fattade inte alls att "slalom" betyder "slalom" även när icke-matte säger det.
Först sprang han bara bredvid pinnarna, sen började han springa lite mellan en del, ett par i taget eller litet hur som helst. Ingen ordning alls.
Men roligt var det ju!
Med Jazzen gick det betydligt bättre - han tycker också att matten är en ganska ovidkommande detalj.
Litet platsliggning tränade vi också. En galen aussie, av den där värsta hysteriska okontrollerade skällande typen, med den där värsta gapiga, stadiga, göra-samma-sak-och-tro-på-annat-resultat-sortens matte for om och om igen upp på gungan, vilt skällande, över gungan, vilt skällande, ner på andra sidan gungan, vilt skällande, medan matten varje gång ytterst högljutt gapade STANNA!! utan varje resultat. Och KRASCH PANG slog gungan ner igen varje gång.
Så man kan lugnt säga att det var störnings- och skrämningsträning för en liten Tiger. Därför mellanbarnet och Jazz i dess omedelbara närhet och därför en med godis återvändande matte efter varje aussie-kraschpangbomSTANNA. Suck.
Sen for vi hem. Och frös.