Rojalistisk yra.
Oj - hela landet går och flinar bara för att vi har fått en liten ny tronarvingska! Till och med jag är litet glad, trots att jag är övertygad antirojalist. Men det är roligt att det är en flicka, och pappa prinsen såg så pappig ut på presskonferensen. Det är nog tur för det där s*bla kungahuset att de fick tag på honom - är det några som kan få fart på populariteten så är det väl han och Vickan. Förresten hörde jag en fabbro på radio, en "vanlig medborgare" i Ockelbo som sa att huvudsaken är ju att jäntan mår bra. Det var väl rart - jäntan, liksom!
Husets egen lilla prinsessa har idag tagit en riktigt lång promenad i det vackra vackra vädret, dryga 3 km blev det, fast i maklig takt. Nåja - jag gick i maklig takt, Tigg och Betty for fram som jehun. Säkert gick de mer än dubbelt så långt som jag, men valpkroppen verkade inte bli trött, bara huvudet.
Vi provade litet fotpositioner och några steg av den sorten också, mitt på springa-fritt-åkern, och det gick hur bra och glatt som helst. Härligt med två hundar som konkurrerar igen, vilket sug det blir i dem!
Jag tror den blåa himlen och det varma vädret också gjorde sitt till för rojalismen, det kändes liksom blågult och glatt. Eftersom vi var ensamma ute och gick fick hundarna springa lösa hela vägen, tills en tant nästan kom ifatt oss. Jag frågade om hon ville att jag skulle koppla djuren och då svarade hon: -Nja, jag ÄR ju hundrädd men de där går det nog bra med... och jag sa att, närå, i så fall kopplar jag dom och så gjorde jag det, utan varje form av problem. Så hon var glad och jag var glad och hundarna var glada och brydde sig inte alls om henne - och så bra kan det också gå när man träffar en hundrädd människa och har två okopplade hundar. Nåt att minnas när man träffar en blådåre nästa gång.
Husets egen lilla prinsessa har idag tagit en riktigt lång promenad i det vackra vackra vädret, dryga 3 km blev det, fast i maklig takt. Nåja - jag gick i maklig takt, Tigg och Betty for fram som jehun. Säkert gick de mer än dubbelt så långt som jag, men valpkroppen verkade inte bli trött, bara huvudet.
Vi provade litet fotpositioner och några steg av den sorten också, mitt på springa-fritt-åkern, och det gick hur bra och glatt som helst. Härligt med två hundar som konkurrerar igen, vilket sug det blir i dem!
Jag tror den blåa himlen och det varma vädret också gjorde sitt till för rojalismen, det kändes liksom blågult och glatt. Eftersom vi var ensamma ute och gick fick hundarna springa lösa hela vägen, tills en tant nästan kom ifatt oss. Jag frågade om hon ville att jag skulle koppla djuren och då svarade hon: -Nja, jag ÄR ju hundrädd men de där går det nog bra med... och jag sa att, närå, i så fall kopplar jag dom och så gjorde jag det, utan varje form av problem. Så hon var glad och jag var glad och hundarna var glada och brydde sig inte alls om henne - och så bra kan det också gå när man träffar en hundrädd människa och har två okopplade hundar. Nåt att minnas när man träffar en blådåre nästa gång.