Kan Er hund tala?
Ja just det, gott folk där hemma i stugorna: kan Er hund tala?
Det kan nämligen mina.
Problemet är att få dem att knipa igen kakhålet nån gång!
Alldeles olika stämmor och uttryckssätt har de också.
Ying han låter litet grann som en Ior fast inte dyster, liksom. Litet dov och grötmyndig och ganska blasé. Ganska överlägsen, i synnerhet när han talar med mig. När jag vill träna med honom säger han gärna saker som: -Kanske litet senare, hördu.
Eller om han faktiskt går med på att träna ett tag säger han strax: -Nej, nu får du leka själv ett tag!
Och försöker jag komma med ett direkt kommando (vilket förstås är ofint och ogenomtänkt av mig), såsom exempelvis Sitt! då säger Ying exempelvis: Eller också snurr, hörru.
Han är också duktig på att snappa upp bra-att-ha-uttryck, som han svänger sig med i tid och (i synnerhet) otid. Just nu hävdar han ofta att han känner sig "exploaterad" och att han inte gärna vill "prostituera sig". Det är när jag säger att han ska gå fint i koppel, det.
Tigger är en munter fyr att lyssna till - han låter ackurat som Åke Söderblom, och det är bra det för han är min mesta filmidol, jämte Humphrey Bogart. Så Tigger säger: -Fimpa luman, en annan fössöker slagga! och -Vicken dryg tjomme, vi ger'n en på plytet! Vidare: -Spana in tjacket, schyssta spirer! Ying kallar han "en reko kis" men Jazz är en "skum lirare", Olle är "småblommig" och Betty är mossans lilla överraskning från stårrken. Suck.
På nåt sätt har han lärt sig misshandla knoparmoj också, men när han hojtade till polarna: Ugan rycker på spånken! då drog jag honom i morrhåren för dels var det inte spånken, det var hallonsoda, dels tänkte jag inte alls bjuda dem. Och slutligen: kalla mig ugan!!! Lilla vita lullet avfördes till skamvrån där han satte sig att slicka sig om tassen som den katt han är och bliga på mig under lugg. Fast jag hörde hur han väste för sig själv: -Håll sefften...
Jazz talar en blandning av hr Ibrahimovics idiom och massmötestyska, en rätt skrämmande språklig upplevelse. Han har också en rikhaltig vokabulär av fula ord - bäst är när de framsägs på grövsta skånska för då förstår man inte särskilt mycket av det faktiska innehållet, bara själva andemeningen (och den är blodisande). Tyskan är ju tyvärr lättare att förstå. Dessemellan kuttrar Jazz som en bättre turturduva, med nosen närapå instoppad i närmsta öra. Det är ganska ljuvt att höra, men litet nervöst också för om någon annan hund skulle komma för nära kan Jazzen bli en aning åt "Du är min - bara MIN!"-hållet och därvid bita vilt omkring sig. Och sitter ju det där iviskade örat litet kymigt till.
Betty är ju bara en liten unge än, som hon också gärna berättar för alla som vill att hon ska göra något nyttigt. MIN och MITT och MINA kan hon i alla fall säga alldeles rent, och sen hon började i valpskolan är hon mycket noga med att ljuda sig igenom hela läseboken varje kväll. Mellanbarnet har gjort liksom ett rap-soundtrack till Betty, det går så här: Vem börjar på B och slutar på etty? Betty! och det är Betty mycket nöjd med. Hon är duktig på att waila också, icke utan skäl är hon namne med Betty Olin, storslagen operasångerska redan i mycket mycket unga år. Och när matten, som kvällens sista vakna åtgärd, smörjer in sina ljufva läppar med cerat eller vad som till städs intill paulunen finnes, då sticker Betty upp ett yrvaket huvud bland filtar och täcken och mumlar: -Betty me ha läpptiff!
Så är det att han en liten tjejja i huset. En liten klick "läpptiff" får hon förstås på snytet, och sen somnar hon om. Och matte kan lugnt lägga sig till rätta.
Så hur var det nu: Kan Er hund tala?
Det kan nämligen mina.
Problemet är att få dem att knipa igen kakhålet nån gång!
Alldeles olika stämmor och uttryckssätt har de också.
Ying han låter litet grann som en Ior fast inte dyster, liksom. Litet dov och grötmyndig och ganska blasé. Ganska överlägsen, i synnerhet när han talar med mig. När jag vill träna med honom säger han gärna saker som: -Kanske litet senare, hördu.
Eller om han faktiskt går med på att träna ett tag säger han strax: -Nej, nu får du leka själv ett tag!
Och försöker jag komma med ett direkt kommando (vilket förstås är ofint och ogenomtänkt av mig), såsom exempelvis Sitt! då säger Ying exempelvis: Eller också snurr, hörru.
Han är också duktig på att snappa upp bra-att-ha-uttryck, som han svänger sig med i tid och (i synnerhet) otid. Just nu hävdar han ofta att han känner sig "exploaterad" och att han inte gärna vill "prostituera sig". Det är när jag säger att han ska gå fint i koppel, det.
Tigger är en munter fyr att lyssna till - han låter ackurat som Åke Söderblom, och det är bra det för han är min mesta filmidol, jämte Humphrey Bogart. Så Tigger säger: -Fimpa luman, en annan fössöker slagga! och -Vicken dryg tjomme, vi ger'n en på plytet! Vidare: -Spana in tjacket, schyssta spirer! Ying kallar han "en reko kis" men Jazz är en "skum lirare", Olle är "småblommig" och Betty är mossans lilla överraskning från stårrken. Suck.
På nåt sätt har han lärt sig misshandla knoparmoj också, men när han hojtade till polarna: Ugan rycker på spånken! då drog jag honom i morrhåren för dels var det inte spånken, det var hallonsoda, dels tänkte jag inte alls bjuda dem. Och slutligen: kalla mig ugan!!! Lilla vita lullet avfördes till skamvrån där han satte sig att slicka sig om tassen som den katt han är och bliga på mig under lugg. Fast jag hörde hur han väste för sig själv: -Håll sefften...
Jazz talar en blandning av hr Ibrahimovics idiom och massmötestyska, en rätt skrämmande språklig upplevelse. Han har också en rikhaltig vokabulär av fula ord - bäst är när de framsägs på grövsta skånska för då förstår man inte särskilt mycket av det faktiska innehållet, bara själva andemeningen (och den är blodisande). Tyskan är ju tyvärr lättare att förstå. Dessemellan kuttrar Jazz som en bättre turturduva, med nosen närapå instoppad i närmsta öra. Det är ganska ljuvt att höra, men litet nervöst också för om någon annan hund skulle komma för nära kan Jazzen bli en aning åt "Du är min - bara MIN!"-hållet och därvid bita vilt omkring sig. Och sitter ju det där iviskade örat litet kymigt till.
Betty är ju bara en liten unge än, som hon också gärna berättar för alla som vill att hon ska göra något nyttigt. MIN och MITT och MINA kan hon i alla fall säga alldeles rent, och sen hon började i valpskolan är hon mycket noga med att ljuda sig igenom hela läseboken varje kväll. Mellanbarnet har gjort liksom ett rap-soundtrack till Betty, det går så här: Vem börjar på B och slutar på etty? Betty! och det är Betty mycket nöjd med. Hon är duktig på att waila också, icke utan skäl är hon namne med Betty Olin, storslagen operasångerska redan i mycket mycket unga år. Och när matten, som kvällens sista vakna åtgärd, smörjer in sina ljufva läppar med cerat eller vad som till städs intill paulunen finnes, då sticker Betty upp ett yrvaket huvud bland filtar och täcken och mumlar: -Betty me ha läpptiff!
Så är det att han en liten tjejja i huset. En liten klick "läpptiff" får hon förstås på snytet, och sen somnar hon om. Och matte kan lugnt lägga sig till rätta.
Så hur var det nu: Kan Er hund tala?