Pelleskop-livet

Efter gårdagens styrkepass på myran där såväl hundar som matte bitvis endast kunde ta sig fram som delfiner hade jag bestämt att Ying INTE skulle få följa med på kvällens springtur. Man kan ju inte ta knäcken på honom, heller! Dessutom var det första gången på länge för mig att springa på isiga småvägar - då kändes det lämpligt att inte ha en Stolle I Ett Snöre, liksom.

 

Eftersom jag vet att när Ying börjar titta på mig på sitt särskilda ut och springa-sätt så smälter jag raskt så skyndade jag mig att servera hundarnas middag. För de får förstås inte ge sig ut på joggingtur efter att ha trattat i sig en massa kibble, och vänta kunde jag inte heller. Se där - en galant utmanövrering av både Yings enträgenhet och min egen vekhet!

 

Min egna vekhet fick jag dock känna av när det gällde att kränga på de nyinköpta halkskydden på joggingskorna. Storleksmärkta 36-40 var de, men jag frågade nogsamt i sportaffären om det verkligen stämde och fick ett rungande: -Oh, ja! till svar. Grrr. 36 2/3 tar jag i joggingskor och det krävdes såväl jävlarimamma som medhjälpare som tänder som fula ord för att aptera de där jäklarna. Hade jag dragit stl 40 så hade jag fått använda halkskydden som vristlänkar, kanske.

 

Så var jag också ordentligt uppvärmd när jag kom ut och det kändes riktigt milt hela turen. Minus tre och inte en vindpust, bara ett stilla dalande av snöflingor. Riktigt illustert! Andningen har ännu inte riktigt vant sig vid minusgrader, men det är inte precis besvärligt, bara ovant.

 

Ovant är det också i ben och fötter att springa på is och en aning modd. Jag valde nyplogade gångbanor men litet modd ligger det ju ändå överallt så det blir liksom litet knip med fötterna, på nåt sätt. Jag blir trött i fötterna, helt enkelt. Säkert nyttigt! Ben och allting får för övrigt jobba annorlunda i sånt här väglag, så nog känns det litet motigare än vanligt. Nåja, 5 km och 10 meter pip blev det i alla fall, gott så efter att nästan ha avlidit under hundpromenaden.

 

Hur som helst hade jag just läst en artikel om hur viktigt det är att avsluta och avrunda sina träningspass rätt, för att kroppen skall kunna tillgodogöra sig träningen. Nerjogg, påfyllning av energi, stretching och sånt. Nu är ju hela mina joggingpass snarast att betrakta som nerjoggar (fort går det INTE!!), och så snart jag kom in snaskade jag i mig två tuggor banan, men stretchingen kvarstod ju.

 

Det är viktigt att man fokuserar på sträckövningarna stod det, att man känner efter och verkligen är närvarande. Inte småpratar med nån kompis eller så.

 

Välkommen att försöka själv! säger jag då.

 

När jag gjorde de stående övningarna för vader, framsida lår, höfter och litet sånt hade jag hela tiden en oavbruten ström av små fyrbeningar som snodde runt runt det ena ben jag stod på eller i en åtta i det fall jag hade båda fötterna i marken. (Förresten: har ni sett den där reklamen för nåt superpiller där en dubbad tanta säger att tack vare pillret kan hon minsann dra på sig strumporna ståendes på ett ben? Haha! Ett balanspiller! Hit med ett sånt!) Med jämna mellanrum slinker Ying mellan mina ben liksom bakifrån och så lyckas han liksom vända sig i luften och kava upp så han står med framtassarna på mina axlar och mulen omslutande hela mitt nylle. Rart, men anaerobiskt så det förslår.

 

Vidare till golvövningarna. Jag placerar ut två hopvikta badlakan på golvet och sen är de upptagna. På ett ligger Betty och Tigger, det andra har Ying släpat iväg med. Sen kommer Jazz och säger: Släpp! till Ying och när han släpper det lägger sig Jazz på det.

 

Åter till ordningen! Matten hämtar badlakanet som är ute på vift och lägger ut det igen, sjasar bort hundarna och tar ett djupt andetag. Fokus nu, fokus!

 

Nästa övning är att sitta på badlakanen med benen utsträckta rakt framför mig och så vika mig dubbel och gripa tag om båda fötterna och lägga armbågarna i golvet vid sidan om benen, pannan mot benen. Jag är ganska mallig över att jag klarar detta, i synnerhet som det klämmer sig in en liten staffa mellan min mage och mina lår. -Hon slingrar sig väl ur när det blir alltför obekvämt, tänker jag. Men tji fick jag, hon låg allt kvar och utstötte rätt misslynta ljud. Då kom raskt tigern och ville bita henne en liten aning, när han inte kom åt henne mellan mina ben och min överkropp hoppade han upp och satte sig på min rygg och försökte bita henne liksom uppifrån, vid min axel/hals.

 

Fokus, som sagt var. Det är viktigt att man känner efter hur det känns i kroppen. Jotack, det känns ganska knöligt och tungt och så gör det litet ont eftersom Tigern nöp mig en aning i halsen när han skulle nypa sin syster.

 

Allt går bättre med musik, tänker jag. Tur att spotify alltid är redo att leverera nästan vadsomhelst (utom Xavier Naidoo, fy spotify!) och nu hittar jag litet prima yogamusik. Plingplong och skumma susningar och så nån som mässar litet i bakgrunden. Tigger sätter näsan alldeles emot iphonen och vickar så rart och russelaktigt på huvudet fram och tillbaka, tittar frågande på mig, lyssnar igen, vinklar öronen. Han är så vansinnigt söt så nåt fokus på stretchingen är det inte längre tal om. Vi måste pussas och skratta litet i stället, det ställer genast Betty upp på också, och Ying och Jazz kommer och säger att nu räcker det väl ändå och Olle kommer farande och skäller och säger: -Nu händer det nåt, nu händer det nåt, nu händer det nåt! vilket ingen bryr sig om för så säger han nästan jämt.

 

Sen kravlar vi runt på köksgolvet alla sex en god stund, hundarna hämtar saker och får godis och gör litet konster och får godis och pussar mig och får godis och så kommer Minsta Barnet (äntligen hemkommet) ner från sitt rum och undrar vad vi gör egentligen och varför ligger telefonen i hundmatskålen? (För att den funkar bra som förstärkare så klart, och förresten är den bara litet kladdig.)

 

Som sagt - det är viktigt att avrunda sitt träningspass på rätt sätt, och fokus för all del, glöm inte fokus!