Pelleskop-livet

Santa Claus & Santa Lucia

Publicerad 2012-12-13 11:03:46 i Allmänt

Har ni sett att det börjar bli kutym att kalla Lusfian för Santa i stället för Sankta?
Det blir litet fnissigt, tycker jag. Fast det tycker jag ju om mycket!
 
Igår skrev jag ett verkligt prima inlägg, tro mig, det var strålande. Det var det faktiskt, men sen åt datorn upp det. Är det inte så man vill kräkas?!
 
Betty och jag och Tigger och Ying fick skjuts av maken till ishallen, sen gick (=pulsade) vi genom vattenparken och hemöver. 4 km, tog 90 minuter. Det var livat, men sen började vi frysa och blev jättetrötta. Särskilt Bettan, förstås. Hon är så himla uppåt och glad och studsig och sen bara tvärslokar hon, som en tulpan som är färdig med detta jordiska, ungefär. Men hon hade täcke på sig, så det var inte SÅ synd om henne.
 
Idag är det syndare, för det är närapå 20 grader kallt. Bara av att gå ut i trädgården får samtliga hundar av och till och till och från tasskramp.
 
Jag tänker ledset på hundar som springer bort - det finns en här på orten nu som har varit bortsprungen i snart en vecka. Att de inte ger sig till känna, liksom! Men jag ser ju min egen lilla Tiger: i vanliga fall sätter han sig vid dörren och skäller för att komma in. Han väntar inte ens en stund, han bara springer dit och sätter genast igång att gaffla. Bjäff bjäff bjäff! Släpp in mig! Nu!
 
Men när han får tasskramp, då bara stannar han där han är. Hukar litet. Säger inte puff, ens. Fast jag går runt och letar och ropar.
Då kan man ju bara tänka sig, om det var i Stora Skogen, eller nåt.
Det måtte vara HEMSKT om ens hund kommer bort och är borta länge, länge!! Som den gången när Ying fick nog och gick hem från skogen själv. Kanske ett par timmar eller nåt, var han borta då. Och jag dog nästan. Och Jazz har ju varit borta trekvart innan jag hittade honom. Tiggern 2 minuter, kanske. Brrrr. Och när man vet att de inte tänker säga ett muck ens om nån letare är nästan alldeles inpå dem. Näe, vill inte tänka på det!!
 
Igår bakade jag apelsinpinnar och lussekatter, det gick bra. Dagarna innan gjorde jag skurna pepparkakor med massor av cedro. Konstigt att man blir så törstig av att baka. Det måste bero på att det är så ansträngande att arbeta in mjölet. Och sedan på att man arbetar i värmen från ugnen. Eller hur?
 
Bortsett från ätande av degklickar så klickar jag hundarna. Såna där fåniga onyttor kan man alltid hålla på med, när det nu inte går att göra något vettigt ute. Jag försökte bringa Betty och Tigger att springa runt en vattenbringare ställd på golvet. Fullt av vatten var det i den för att den inte skulle välta, men sen började Betty dricka ur kannan och då höll det på att gå som för Emil. Ni vet - när han fastnade i soppskålen.
 
Sen placerade jag ut en liten plattkon i stället, att springa runt.
Den knyckte Ying omedelbart och började visserligen springa runt, men inte "springa runt konen" utan "springa runt MED konen". Svansen går så man tror han skall lyfta som en liten helikopter, eller en megas.
 
En kväll tog jag fram en mycket liten gul matskål som jag tänkte att terrioristerna skulle ställa framtassarna i. (Gud hjälpe mig en sån liten diktator jag är!!) Efter ett tag kom Olle och ville vara med. Så här är det då: Olle lyfter ena tassen oändligt graciöst och låter den liksom sväva över matskålen. Då klickar jag och så får Olle en liten liten kattmatskula (lagom stora för klickerträning). Olle nosar på kulan, tar den, tuggar och smackar omsorgsfullt, tuggar igen, sväljer halva tuggan, tuggar litet mer, tuggar litet mer, sväljer. Klar! Tassen lyfts igen, som av osynliga spindelvävstrådar och ungefär lika stabilt, tillåts sväva en liten sekund någonstans över matskålen... Jag väntar på att en vidareutveckling av rörelsen skall äga rum, Olle blänger på mig för att få sitt klick, jag är istadig och väntar, Olle sätter ner tassen på golvet med en bestämd rörelse och vänder rumpan åt mitt håll. Där fick jag!
 
Tur att jag har terrioristerna i alla fall, där finns ingen väntan eller tövan, bara full rulle, pang på't och om och om igen!
 
 
 
 
 
 
Tiger hjälper till, vilket påminner mig om min barndom när faster B hade i huset fått sig en "köksbjörn" - finfint och spännande. Den skulle vi förstås ta oss en titt på, och jag minns att jag innan vi begav oss frågade var hon egentligen förvarade den där köksbjörnen och att mamma svarade att hon hade den i ett skåp. Min bävan var rätt stor innan jag fick klart för mig att det rörde sig om en hushållsassistent, inte en riktig björn. Men jag minns inte att jag blev besviken, kanske mest lättad.
 
 
För övrigt fortskrider julförberedelserna planenligt. Inte ens jag blev glad när jag läste att det kanske skall bli regn i helgen.
Näe, en vit jul skall det vara! Gärna på flera sätt än ett, för den delen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela