Kapoff! Tjong! Pang! Pang igen!
Helt onödigt tyckte Jazz som hade hittat bästa stället hittills i sin jakt på optimala övervintringsplatser.
På bordet i bokrummet. Det står intill ett ordentligt varmt element, och så kan man kika ut om det skulle försiggå något spännande i trädgården. Först tänkte jag säga att vovvar faktiskt inte får vara på bordet, men så slog det till igen, det där "på sig själv känner man andra" - det är ju äckligt att frysa ju! Så jag placerade i stället ut hussens luddiga HH-tröja och så fick Jazzen ta plats igen.
Men ut måste vi ju, och nog kändes det i lårens framsida idag, efter bökandet på åkern igår! Idag höll vi oss merendels till banade vägar, bara en stund på slutet gick vi genom en skogsmatt och då höll jag på att ta slut alldeles för de enda som hade gått där före oss var en hel flock särdeles smakliga rådjur. Alla utom Olle fick tokspel direkt - tänk att det var andra gången på mindre än en vecka som jag önskade att jag hade varit litet tyngre!!
Det var NÄSTAN så jag funderade på att göra sån där fulkoppling av Ying, ni vet så där när man lägger kopplet i liksom ett halvslag eller nåt kring bakre delen av magen på hunden. Alltså jag NÄSTAN funderade på det, men det skulle faktiskt aldrig falla mig in. Klarar man inte sin hund utan såna dumheter, då får det vara. Jag nöjde mig med att få ett litet Lilla My-utbrott i stället, det funkar bra på alla utom möjligen på Ying men bara de övriga slutar härja så nog orkar jag hålla honom i schack.
Längst bak av oss gick förstås Olle och försökte se ut som han aldrig hade sett oss förr...
Nåja, sen kom vi in, ordentligt utvädrade. Då började eftermiddagskonserten med Bettys enmansorkester. Den tillgår så att Betty hoppar, gräver i, lyfter och kastar, stampar, skjutsar omkring som curlingstenar med företrädesvis Yings matskål, för den är störst. Och så har hon ofta en tennisboll med sig som hon tappar i matskålen, för extra ljudeffekt. Hon kan stå alldeles still och betrakta matskålen på en meters avstånd, medan kroppen blir mer och mer elektrisk liksom. Så gör hon ett pantersprång och SLÅR ner framtassarna i matskålen, och gärna gör hon en rumptackling mot underskåpet under diskbänken också, så det blir ännu en smäll. Hej och hå, pang och tjong och smäll och bang!
Det är faktiskt prima ljudträning, för Tigger som verkligen inte tycker om höga ljud och som gärna springer upp i trappan om han ser att nån tänker öppna skåpet där ugnsplåtarna står, han orkar i längden inte springa undan när hon kommer farande som nån debil skateboardåkare, fast i en matskål, då då.
Tigger slits således mellan fasan för ljudliga lillasystern och önskan att dela köksbordet och därå fintliga pepparkakor med matte. Gissa vilket alternativ som vinner!
Samtidigt har Jazz återtagit sin nyfunna bästaplats i bokrummet. Han kan spana ut på ett gäng gråsiskor som sitter i nån form av bamsiga ogräs som vi har i rabatterna. Utmärkt anordnat med sådana ogräs för de är tydligen fulla av frön som fögglarna gillar och ändå behöver man inte precis känna som att man med vett och vilje ser till att få huset fullt av råttor. (Möss har vi dessvärre redan, upptäckte jag i julsakslådan...)
Ying har slocknat på mina fötter och låter sig inte störas av mindre än ett kilo mamma scans under nosen. Och Olle drömmer om en drägligare, fiiinare tillvaro än i detta skruttiga hus, fullt av bonnläppar och gamla käringar.