Från stallmod till näsblod (nästan)
Idag fick bara Jazz ha täcke på sig - tre graders kyla kändes som blaha-blaha men lillpinnen är ju en gång för alla en koftfabbro.
Men alla, till och med sagda farbror, var i fin form och ystra så det sprakade om oss - alla hundarna ville fort fort nånstans, var som helst men FORT. Och halt var det.
En snabb kalkyl gav utslaget "inte skogen" och jag beredde mig med en suck på trottoarpromenad.
Tills jag kom att tänka på kära gamla myran, och hur bra det vore med ett styrkepass. Och det hade jag rätt i.
Efter 10 minuters promenad var vi framme vid åkern - det finns i vanliga fall en upptrampad stig över den, ung. 400 meter lång. Länden var nog lika idag men upptrampat var det inte! På grund av blåsten var snön olika djup överallt; som minst ung. 15 cm, som mest - till min midja!!
I ärlighetens namn var det inte många metrar som det var så djupt, i snitt låg det runt halvmetern. Det räckte bra det också! Ying och Betty banade väg efter bästa förmåga, ibland stod Tigern inte ut med att inte gå först men det var inte långa bitar han orkade ta sig fram utan hjälp. Men viljan och glädjen var det inget fel på! Jazz och Olle var fullt nöjda med att traska sist i tåget, bakom mig.
När vi hade avverkat så där 200 meter hängde allas tungor, även min, som slipsar över bringorna och jag fick lyfta litet på kapsylen (mössan) för att få litet svalka. Men efter en stunds andningspaus var vi fot for fight igen och kämpade oss vidare, ända upp för den avslutande branta uppförsbacken. Pust!
Sen blev det några minuters koppelpromenad på plogad väg fram till nästa pärs - en grusås med enorma snödrev!!
Till och med hundarna tyckte det kändes skönt att gå fint i koppel och på jämn väg den sista biten.
Nu hörs bara ett stilla sus av små zätan och så slurpandet av kaffebryggaren.
Allt är väl i den bästa av världar, men i morgon har vi nog träningsvärk.
