Pelleskop-livet

Djupfryst. Men Hårdkokt!

Publicerad 2012-12-02 13:14:06 i Sprunget

I fredags tog vi tjuren vid hornen, jag och Ying.
Alltså: vi tog oss en vesperspringtur.
Det var fyra grader kallt och rätt mycket snöfnyk i luften, men bara litet halt här och där.
På ett ställe höll jag på att gå ner i spagat alldeles ofrivilligt - jag satte foten på nåt som rullade iväg. En hastig inspektion gav vid handen att det var en DEODORANT som höll på att fälla mig. Märkligt.
I övrigt kan sägas att i köldgrader märker man att man orkar mer än man tror. Gångvilorna blir inte alls många eller långa för så fort man tar det litet piano så blir benen som stolpar av is och resten av kroppen blir ett beläte som inte är till vare sig nytta eller glädje.
Fast ibland måste ju Ying få stanna och nosa och den sortens. Raskt börjar jag klaga och sucka: -Ying, jag fryser ihjäl, vi måste röra på oss, jag fryser fast!
Men Ying bara fnyser och säger att jag ska ägna mig åt svikthopp och jogg på stället. Höga knän!
Sen blev jag väl litet förvirrad och fick för mig att det var bubblan jag hade i snöret, för jag började liksom försöka UMGÅS med Ying, klappa pälsen, prata litet, skoja...
Hejsan hoppsan, snacka om iskyla! Det kändes ungefär som att försöka gosa med barnens ryska konståkningstränare... Men Ying är ändå hygglo för han utbrast INTE: -Varför du göra så?! utan han var artig nog att låtsas som han inte märkte något. Men jag rodnade förstås ändå, när jag insåg vad jag hade gjort.
Nåväl, dryga 6,5 km blev det och humöret vann stort på detta. Och en sak skall man veta: även om det tar emot litet att liksom försöka sporta i vinterväder då känner man sig himla hårdkokt sv det. Bruce Willis och jag, liksom. Även om det kanske snöar litet mindre i Hollywood...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela