Jistanes!
Ojne vojne - det var så länge sen jag var här så jag känner inte alls igen mig på plattformen. Hullte på att aldrig hitta var jag skulle skriva mina djupa tankar nånstans.
Men alltså - I'm back! Litet grann. Efter ett långt sommarlov, underbart fritt från min egen förnumstiga röst.
I delar av Härjedalen har det, meteorologiskt sett, inte alls förekommit någon sommar i år, hörde jag på radion. Så nu undrar jag: kan det komma höst direkt efter vår, utan mellanspel av sommar? Eller får härjedalingarna helt enkelt dras med sin vår ända tills det kommer en sommar? Det är spännande, detta livet!
Vad det dock gives, det är kantareller. I söndags afse tog jag ut filurerna Olle, Ying och Tigg på svampjakt. För det strilade, och de är regntåliga. Det är icke Betty och Jazz.
Först trodde jag att det skulle bli en sån där vemodig promenad, en sån där man hittar fler trattisar och rödgula trumpeter än faktiska kantareller, dvs. en promenad som bekräftar att det är HÖST.
Men jag hade inte behövt oroa mitt lilla huvud, för ganska omgående var det gult gult gult överallt.
Jag nästan grät till slut och ville inte se några flera kantareller!
Men som Ying hade bestämt sig för att göra fruntimret (han kallar mig alltid så. De andra hundarna säger: Var är matte? Kommer matte snart?! Matte!! men Ying säger: Har nån sett fruntimret? Var är det där fruntimret, nu då? och så går han runt runt och kollar. Och kräver att nån ska öppna badrumsdörren för att se om jag har stuckit mig undan där.) - alltså: Ying hade bestämt sig för att fruntimret skulle plocka svamp så då visade han var svampen fanns.
Om nu Ying vore en vanlig hund, eller för den delen en hund över huvud taget, som jag kanske hade tränat i kantarell-letning, så kunde jag ju helt enkelt ha "knäppt av" honom. Men eftersom Ying leder mig till svamparna bara för att göra mig en liten glädje, bara för att han vet att fruntimret gillar såna svampar, så kan jag ju inte säga åt honom att sluta. Eftersom jag inte kan säga åt honom att börja igen, nån annan gång.
Så vi travade runt i strilregnet och plockade och plockade, korgen proppis med råge och fyra fulla b*jspåsar, tills Ying sa: Nu räcker det, nu åker vi hem.
Och då gjorde vi det.
Och sen dess har jag typ rensat och förvällt och nästan kräkts åt den vidriga kantarell-lukten.
