Svåra grejer!
Har ni tänkt på hur svårt det är att hitta svamp i mörker?
Eller - vanliga gula kantareller är förstås inte så svåra att uppdriva, de är ju liksom självlysande.
Rödgul trumpetsvamp kan också gå bra, om man gör sig omaket att lägga sig ner i mossan och vrida huvudet åt sidan. För om bena är di lika självlysande som kantarellerna. Uppifrån är di däremot så gott som osynliga.
Men trattkantareller - hujedamej!! Man får famla sig fram, det finns inget annat.
En annan sak som är kinkig att hitta i mörker, det är Vägen Hem. Hoppsan!
Där gick man och spanade och spejade och försökte utveckla uv-blick i sina svampforskningar och plötsligt gick jag inte på en stor präktig stig längre, utan mitt i ett moras - både bokstavligt och bildligt (ety moras = kärr, träsk; allmänt elände). Blött och geggigt och brötigt och bara en massa slankiga halvvuxna barrträd runt ikring oss.
Jag tyckte faktiskt att de där träden sakta nalkades, också. Och inte hade jag nån aning om vadan eller varthän. Typ.
Tur att man har sina trogna mickaboer. Full av ingen som helst tillförsikt (för man har väl varit med förr) sa jag glättigt: -Nu går vi HEM pojkar! för vi var ju i "vanliga skogen".
Tre busar drog med stor iver och bestämdhet - i varsin riktning.
Jag slängde ett getöga åt Olles håll, för även om han till skillnad från Ying inte är smart ens i smyg så kan han ju nån enstaka gång lyckas GISSA rätt. Men Olle, han bara såg trynig ut och ryckte galliskt på sina smala axlar: -Titta inte på mig, det var inte min förb*nnat dumma idé. Hade jag fått bestämma så hade vi varit i Stockholm nu, och slickat Whitney Port i ansiktet.
Även om Olle nu skall gälla för HUND så måste man säga att han ibland är en alldeles onödigt liksom lockig hund. På både ut- och insidan.
Nu stod jag inför ett svårt dilemma: Ying BRUKAR vara fena på att hitta stigar, det är därför han gärna vill bli kallad Den siste mokinesen. Men Ying BRUKAR ibland också tappa koncepterna fullständigt och dra med oss alla i en ryslig fart över stock och sten, i hälarna på en älg. Hmmm...
Och Tigg och Jazz de är bara glada och far iväg åt det håll näsan råkar peka i just den stunden.
Nåväl, efter moget övervägande, eller snarare i ren desperation, valde jag att följa Ying. Och denna gång visade han sig värdig det förtroendet - ganska omgående kom vi till en rejäl stig, och efter en stund på den hamnade vi i elljusspåret.
Där stod vi ett tag och knep med ögonen som ovanligt barriga mullvadar, och sen gick vi hem.
Med korgen full av svamp som vi hade hittat innan det blev natt.
Och nu är det snart godnatt också, för inalles har vi idag promenerat 4,5 timmar och det blir man liksom litet mosig av.
Eller - vanliga gula kantareller är förstås inte så svåra att uppdriva, de är ju liksom självlysande.
Rödgul trumpetsvamp kan också gå bra, om man gör sig omaket att lägga sig ner i mossan och vrida huvudet åt sidan. För om bena är di lika självlysande som kantarellerna. Uppifrån är di däremot så gott som osynliga.
Men trattkantareller - hujedamej!! Man får famla sig fram, det finns inget annat.
En annan sak som är kinkig att hitta i mörker, det är Vägen Hem. Hoppsan!
Där gick man och spanade och spejade och försökte utveckla uv-blick i sina svampforskningar och plötsligt gick jag inte på en stor präktig stig längre, utan mitt i ett moras - både bokstavligt och bildligt (ety moras = kärr, träsk; allmänt elände). Blött och geggigt och brötigt och bara en massa slankiga halvvuxna barrträd runt ikring oss.
Jag tyckte faktiskt att de där träden sakta nalkades, också. Och inte hade jag nån aning om vadan eller varthän. Typ.
Tur att man har sina trogna mickaboer. Full av ingen som helst tillförsikt (för man har väl varit med förr) sa jag glättigt: -Nu går vi HEM pojkar! för vi var ju i "vanliga skogen".
Tre busar drog med stor iver och bestämdhet - i varsin riktning.
Jag slängde ett getöga åt Olles håll, för även om han till skillnad från Ying inte är smart ens i smyg så kan han ju nån enstaka gång lyckas GISSA rätt. Men Olle, han bara såg trynig ut och ryckte galliskt på sina smala axlar: -Titta inte på mig, det var inte min förb*nnat dumma idé. Hade jag fått bestämma så hade vi varit i Stockholm nu, och slickat Whitney Port i ansiktet.
Även om Olle nu skall gälla för HUND så måste man säga att han ibland är en alldeles onödigt liksom lockig hund. På både ut- och insidan.
Nu stod jag inför ett svårt dilemma: Ying BRUKAR vara fena på att hitta stigar, det är därför han gärna vill bli kallad Den siste mokinesen. Men Ying BRUKAR ibland också tappa koncepterna fullständigt och dra med oss alla i en ryslig fart över stock och sten, i hälarna på en älg. Hmmm...
Och Tigg och Jazz de är bara glada och far iväg åt det håll näsan råkar peka i just den stunden.
Nåväl, efter moget övervägande, eller snarare i ren desperation, valde jag att följa Ying. Och denna gång visade han sig värdig det förtroendet - ganska omgående kom vi till en rejäl stig, och efter en stund på den hamnade vi i elljusspåret.
Där stod vi ett tag och knep med ögonen som ovanligt barriga mullvadar, och sen gick vi hem.
Med korgen full av svamp som vi hade hittat innan det blev natt.
Och nu är det snart godnatt också, för inalles har vi idag promenerat 4,5 timmar och det blir man liksom litet mosig av.