Kvällsrusket
När jag äntligen var klar med kvällspasset i portugisiska tog jag ut alla fyra kritterna på promenad.
I mörker, regnrusk och blåst.
Reflekterande var vi i alla fall, både opptill och nertill och på mitten.
Och det var riktigt härligt ute! Inte kallt alls, och regnet var av den fina sorten, den som man visserligen blir helt genomvåt av men som ändå känns behaglig. Alltså inte som att gå i småspik.
Och hela nejden hade vi för oss själva.
Jag som nästan jämt säger att jag vill flytta ut på landet är så här års faktiskt riktigt nöjd med att bo i en liten köping - här finns gott om upplysta villaområden att traska i, och upplysta elljusspår om så skulle önskas, plus svampskogar precis inom gångavstånd.
Så vi har liksom det bästa av allt.
Dvärghundarna Olle och Jazz tyckte emellertid inte att vi hade det bästa av nåt.
Hela tiden envisades de med att gå bakom mig, och jag hörde hur Olle tisslade:
-Visst är din matte dum?
Och Jazz höll förstås med, blåsiga kvällspromenader i hällregn (eller som han säger: hell-regn) är inte precis Jazzbacillens melodi.
Sen sa Olle:
-Visst är min matte mycket snällare än din?
Men då hade Jazz fått nog och fräste ifrån att Olles matte är sk*tdum hon också, och Olle också, och förresten nästan alla andra också, utom husse för han håller sig inne i TV-soffan i väder som är gjort för sånt. (=allt väder, enligt hussen).
När vi kom in, då blev det livat värre - 4 knasbollar som blev frotterade, och Tiger som aldrig aldrig aldrig NÅNSIN får nog av att bli gnuggad med ett badlakan, han hade verligen en Höjdpunkt i Livet just där och då.
Sen såg vi på Cesar M. på TV och nu får jag nog påstå att jag har sett Världens Fulaste Bearded Collie. Fast den kan ju vara Världens Bästa Hund ändå!
I mörker, regnrusk och blåst.
Reflekterande var vi i alla fall, både opptill och nertill och på mitten.
Och det var riktigt härligt ute! Inte kallt alls, och regnet var av den fina sorten, den som man visserligen blir helt genomvåt av men som ändå känns behaglig. Alltså inte som att gå i småspik.
Och hela nejden hade vi för oss själva.
Jag som nästan jämt säger att jag vill flytta ut på landet är så här års faktiskt riktigt nöjd med att bo i en liten köping - här finns gott om upplysta villaområden att traska i, och upplysta elljusspår om så skulle önskas, plus svampskogar precis inom gångavstånd.
Så vi har liksom det bästa av allt.
Dvärghundarna Olle och Jazz tyckte emellertid inte att vi hade det bästa av nåt.
Hela tiden envisades de med att gå bakom mig, och jag hörde hur Olle tisslade:
-Visst är din matte dum?
Och Jazz höll förstås med, blåsiga kvällspromenader i hällregn (eller som han säger: hell-regn) är inte precis Jazzbacillens melodi.
Sen sa Olle:
-Visst är min matte mycket snällare än din?
Men då hade Jazz fått nog och fräste ifrån att Olles matte är sk*tdum hon också, och Olle också, och förresten nästan alla andra också, utom husse för han håller sig inne i TV-soffan i väder som är gjort för sånt. (=allt väder, enligt hussen).
När vi kom in, då blev det livat värre - 4 knasbollar som blev frotterade, och Tiger som aldrig aldrig aldrig NÅNSIN får nog av att bli gnuggad med ett badlakan, han hade verligen en Höjdpunkt i Livet just där och då.
Sen såg vi på Cesar M. på TV och nu får jag nog påstå att jag har sett Världens Fulaste Bearded Collie. Fast den kan ju vara Världens Bästa Hund ändå!