Hoppsan och förlåt!
Igår kväll hände det nåt rysligt på promenaden!
För en gångs skull hade Jazz inte stryphalsband utan halvstryp (eftersom det var det enda med rejäl reflex som jag hittade i hastigheten) och tror ni inte att han blev sur på en hund?!
Jazz brukar nästan aldrig ens bry sig om hundar om de inte kommer fram och är näbbiga, men det här var en springerspaniel och av nån anledning har han liksom en rasistisk inställning till sådana. De borde bara inte få finnas. Och det gäller både brunvita och svartvita. Dö bara, dö! tycker Jazz.
Hur som haver, Jazzen morrade och gjorde en släng i kopplet - och slank ur sitt halsband. På en liten gångväg, så det var inte nån fara på taket för olyckor i alla fall, Gott sei Dank.
Men Tigg och Ying följde förstås Jazzens exempel och började - låt oss säga ljuda. Det låter bättre så.
Vad Jazzen gör i såna lägen är följande: hoppar fram på stela ben, morrar och gafflar, snappar i luften. Inte ett dugg trevligt men ganska tydligt för var och en som är bekant med hundar: ingen farlig hund.
Nåja, det ville inte matten (dossigt fruntimmer!) till spanieln se - hon började sparka efter Jazz och skrika och svära.
Ooo, så mycket bättre situationen blir då!
Så hon står och hoppar och sprätter på samma fläck och skriker: -Koppla hundj*veln för f*n!!
Och jag försöker göra mig hörd och säga: -Gå bara så struntar han i er.
För jag kunde ju inte precis gå dit och koppla Jazz när de andra hetsade upp sig; nu främst över Det Skrikande Fruntimret. Och jag ville inte ropa på Jazz för han var just där och då inte nåbar med den sortens. Han var i Affekt, skulle man väl kunna säga.
Till slut fick jag vara oartigare än man bör vara och bara gå därifrån, eftersom Jazz då förstås hängde med. Han ville ju bara tala om för den andra hunden att den var ful och att han inte ville ha den i sin närhet.
Nu var ju det här litet extremt, eftersom Jazz faktiskt var LÖS på ett ställe där han borde vara kopplad och han dessutom inte var särskilt väluppfostrad. Helt mitt fel, inte tu tal om det.
Men den här sortens hände ofta när jag var ute och gick med Nero (pitbull) resp. Peppar (staffe). Hunden i fråga traskade lugnt vid min sida (för ingen var särskilt intresserad av andra hundar), tills nån tokig matte började gala som en dåre 30 meter bort. Skrika och svärja och vara otidig. Bara för att det var en hund av Fel Ras.
Och vad tror ni man får för effekt av sånt?
Jo, naturligtvis blir ju både min hund och surkärringens hund stressade och osäkra och allt annat som man önskar att de inte skulle vara. Suck.
Vilket innebär att MIN hund lär sig av en främmande människa att (kanske) bli arg på andra hundar.
Tack för den, liksom.
Så i fallet med lösspringande hund som kommer fram till din hund: börja ALDRIG skrika och hetsa och sparka och bete dig! Oavsett farlighetsgrad och storlek på hunden, oavsett om du är rädd för att DIN hund skall bita eller bli biten - håll dig lugn! Rak i ryggen, axlarna bakåt och se morsk ut, bara. Stå still och fast, försök hålla din hund lugn och i kort koppel. Få in den bakom dig om den mopsar.
Man behöver inte vara stor och stark, men man måste låtsas, och tro, att man är det.
Och sen: går det så går det. Går det åt pipsvängen beror det i alla fall inte på att DU ställde till ett litet helsike.
I förebyggande syfte: läs böcker om hundspråk, titta på bilder och filmer. Om du kan läsa hundar så får du större säkerhet - de flesta hundar som kommer framrusande är inte aggressiva, bara osäkra eller larviga på annat sätt.
Och måste du skälla på nån hundägare - försök göra det på ett sätt som inte låter hysteriskt. För a) då behöver inte hundarna bli förvirrade och b) det är större chans att du blir tagen på allvar.
För en gångs skull hade Jazz inte stryphalsband utan halvstryp (eftersom det var det enda med rejäl reflex som jag hittade i hastigheten) och tror ni inte att han blev sur på en hund?!
Jazz brukar nästan aldrig ens bry sig om hundar om de inte kommer fram och är näbbiga, men det här var en springerspaniel och av nån anledning har han liksom en rasistisk inställning till sådana. De borde bara inte få finnas. Och det gäller både brunvita och svartvita. Dö bara, dö! tycker Jazz.
Hur som haver, Jazzen morrade och gjorde en släng i kopplet - och slank ur sitt halsband. På en liten gångväg, så det var inte nån fara på taket för olyckor i alla fall, Gott sei Dank.
Men Tigg och Ying följde förstås Jazzens exempel och började - låt oss säga ljuda. Det låter bättre så.
Vad Jazzen gör i såna lägen är följande: hoppar fram på stela ben, morrar och gafflar, snappar i luften. Inte ett dugg trevligt men ganska tydligt för var och en som är bekant med hundar: ingen farlig hund.
Nåja, det ville inte matten (dossigt fruntimmer!) till spanieln se - hon började sparka efter Jazz och skrika och svära.
Ooo, så mycket bättre situationen blir då!
Så hon står och hoppar och sprätter på samma fläck och skriker: -Koppla hundj*veln för f*n!!
Och jag försöker göra mig hörd och säga: -Gå bara så struntar han i er.
För jag kunde ju inte precis gå dit och koppla Jazz när de andra hetsade upp sig; nu främst över Det Skrikande Fruntimret. Och jag ville inte ropa på Jazz för han var just där och då inte nåbar med den sortens. Han var i Affekt, skulle man väl kunna säga.
Till slut fick jag vara oartigare än man bör vara och bara gå därifrån, eftersom Jazz då förstås hängde med. Han ville ju bara tala om för den andra hunden att den var ful och att han inte ville ha den i sin närhet.
Nu var ju det här litet extremt, eftersom Jazz faktiskt var LÖS på ett ställe där han borde vara kopplad och han dessutom inte var särskilt väluppfostrad. Helt mitt fel, inte tu tal om det.
Men den här sortens hände ofta när jag var ute och gick med Nero (pitbull) resp. Peppar (staffe). Hunden i fråga traskade lugnt vid min sida (för ingen var särskilt intresserad av andra hundar), tills nån tokig matte började gala som en dåre 30 meter bort. Skrika och svärja och vara otidig. Bara för att det var en hund av Fel Ras.
Och vad tror ni man får för effekt av sånt?
Jo, naturligtvis blir ju både min hund och surkärringens hund stressade och osäkra och allt annat som man önskar att de inte skulle vara. Suck.
Vilket innebär att MIN hund lär sig av en främmande människa att (kanske) bli arg på andra hundar.
Tack för den, liksom.
Så i fallet med lösspringande hund som kommer fram till din hund: börja ALDRIG skrika och hetsa och sparka och bete dig! Oavsett farlighetsgrad och storlek på hunden, oavsett om du är rädd för att DIN hund skall bita eller bli biten - håll dig lugn! Rak i ryggen, axlarna bakåt och se morsk ut, bara. Stå still och fast, försök hålla din hund lugn och i kort koppel. Få in den bakom dig om den mopsar.
Man behöver inte vara stor och stark, men man måste låtsas, och tro, att man är det.
Och sen: går det så går det. Går det åt pipsvängen beror det i alla fall inte på att DU ställde till ett litet helsike.
I förebyggande syfte: läs böcker om hundspråk, titta på bilder och filmer. Om du kan läsa hundar så får du större säkerhet - de flesta hundar som kommer framrusande är inte aggressiva, bara osäkra eller larviga på annat sätt.
Och måste du skälla på nån hundägare - försök göra det på ett sätt som inte låter hysteriskt. För a) då behöver inte hundarna bli förvirrade och b) det är större chans att du blir tagen på allvar.