Ligg, anyone?
Hur lär man dem att ligga, egentligen?
Jag minns att jag hade samma problem med Tigern. Då trodde jag att det berodde på att hans Mycket Korta Ben gjorde att det för honom inte var nån större skillnad på att stå och att ligga.
Alltså - det är klart att han låg ner och sov och sånt, men att få honom att lägga sig "som en hund", det var lögn. Länge länge. Jag vill minnas att det var Äldsta Barnet som medelst lock och pock en hel lång dag slutligen lyckades.
Men nu står jag liksom ensam i världen mot det här odjuret.
Betty har lärt sig att sittande är värsta bästa grejen, betalar sig alltid.
Dessutom har hon lärt sig att om man vill ha nåt så ska man se matte djuuupt in i ygena.
Så: att vänta in ett läggande - det är lönlöst. Om hon nångång intar horisontalläge är det på rygg eller via en kullerbytta eller nåt.
Frestar man med godis sätter hon sig, och om det inte betalar sig sätter hon sig finare, mera upprätt, mera aktivt, bättre, mera.
Aldrig sett maken till hund att kunna sitta aktivt!
Försöker jag locka med en godis nedåt-framåt så tror Betty att det är ett lur och en kontaktövning - blicken naglas fast i mattes blick och rumpan i golvet. -Här sitter jag och håller kontakt! hävdar Betty.
Locka med leksak nedåt-framåt renderar bara kattsprång och bus.
Återstår förstås den klassiska metoden att trycka på skuldrorna. Nja, tror inte det. Inte särskilt trevligt och känner jag Betty och hennes släkte rätt så slår oppositionsreflexen till. Tvinga och bråka är liksom inte grejen med staffar. (Inte grejen med nån hund, för den delen, men det finns kanske veka sorter som faktiskt lägger sig. Tyvärr.)
Och så har vi förstås klassikern: strypkedja på och ett kraftigt RYCK framåt nedåt, tillsammans med ett tordöns-"ligg"!. Åtföljt av schäferdunk. Tsss!!!
Näe, vi får nog vänta helt enkelt. Nån gång lär det väl lösa sig. Sittandet är i alla fall himla snyggt.
Jag minns att jag hade samma problem med Tigern. Då trodde jag att det berodde på att hans Mycket Korta Ben gjorde att det för honom inte var nån större skillnad på att stå och att ligga.
Alltså - det är klart att han låg ner och sov och sånt, men att få honom att lägga sig "som en hund", det var lögn. Länge länge. Jag vill minnas att det var Äldsta Barnet som medelst lock och pock en hel lång dag slutligen lyckades.
Men nu står jag liksom ensam i världen mot det här odjuret.
Betty har lärt sig att sittande är värsta bästa grejen, betalar sig alltid.
Dessutom har hon lärt sig att om man vill ha nåt så ska man se matte djuuupt in i ygena.
Så: att vänta in ett läggande - det är lönlöst. Om hon nångång intar horisontalläge är det på rygg eller via en kullerbytta eller nåt.
Frestar man med godis sätter hon sig, och om det inte betalar sig sätter hon sig finare, mera upprätt, mera aktivt, bättre, mera.
Aldrig sett maken till hund att kunna sitta aktivt!
Försöker jag locka med en godis nedåt-framåt så tror Betty att det är ett lur och en kontaktövning - blicken naglas fast i mattes blick och rumpan i golvet. -Här sitter jag och håller kontakt! hävdar Betty.
Locka med leksak nedåt-framåt renderar bara kattsprång och bus.
Återstår förstås den klassiska metoden att trycka på skuldrorna. Nja, tror inte det. Inte särskilt trevligt och känner jag Betty och hennes släkte rätt så slår oppositionsreflexen till. Tvinga och bråka är liksom inte grejen med staffar. (Inte grejen med nån hund, för den delen, men det finns kanske veka sorter som faktiskt lägger sig. Tyvärr.)
Och så har vi förstås klassikern: strypkedja på och ett kraftigt RYCK framåt nedåt, tillsammans med ett tordöns-"ligg"!. Åtföljt av schäferdunk. Tsss!!!
Näe, vi får nog vänta helt enkelt. Nån gång lär det väl lösa sig. Sittandet är i alla fall himla snyggt.