Hjälp! Valpen är borta!
(Oroliga läsare lugnas härmed. Valpen är inte borta. Valpen har aldrig varit borta.)
I morse tyckte lilla Black Betty (eller snarare randiga Betty) att hon behövde gå på toa vid 5-snåret. Och då är det som bekant inget att be för, det är bara att larva ut.
Jag brukar vara så duktig och lägga fram hoppa-i-kläder alldeles bredvid min paulun, just för såna här ändamål, men nu ska ni få höra. Och det här tarvar nästan en alldeles egen krönika:
Jag diskade igår kväll.
Alltså: igår kväll diskade jag. JAG. En stoooor disk.
Och därvid blev större delen av köket och mig genomvått. Inkl. myspysbrallerna (som mellersta barnet tänker bränna upp när hon får tillfälle. Ety de äro av ljust olivgrön plysch, med rosa muddar oppom och nedom. I synnerhet i kombination med min illande orangefärgade, synnerligen sk*tiga älgjacka är jag en syn för åtteminstonde inte gudar i de bökserna.).
Inga hoppa-i-kläder bredvid sängen alltså, och undan ska det gå.
Med valpen på armen asade jag nerför trappan, fram till ytterdörren, satte ner valpen och öppnade dörren och tog ner en täckjacka i ett moment, stack fötterna i kängor 6 nr för stora (makens) och gav mig ut. Samt stängde dörren bakom mig, för jag vill veta vilka som är ute och vilka som är inne, på det att ingen (i synnerhet inte smyg-jazz) ska bli kvarglömd ute.
Jaha, ut i frosten iförd trosor, täckjacka och bamsekängor. Är man pinuppa så är man!
Ying och Tigg återvände per omgående från toalettbesök, men inten Betty stod att finna.
Som jag ropade, visslade, spejade i buskagen.
Knappt mina snövita lår stod att skönja i beckmörkret kl. 5 å morgonen denna årstid.
Jag städslade broderhundarna: -VAR är Betty? Leeeta Betty!
Jo tack, efter ett tag sprang Tigg upp på trappan och sa: -Wheff! vilket betyder: -Släpp in mig, men kvickt!
Snygg bror, den - inte brydde han sig om att Betty var borta.
Nu hade det gått tre timmar ungefär, eller i alla fall bortemot 10 minuter, och matten hade hierttat i halsgropen. Visserligen är tomten grundligt hägnad och inte TROR jag väl egentligen att det lurar valptjyvar i buskarna så dags, men - man vet ju aldrig. Kanske en kråka hade tagit Betty?
Kvickt in i farstun, ryckte åt mig ett cykellyse (ficklampa lär skall finnas, men var? Var?!), inte hjälpte det just nåt.
Manade på Ying, superfarsan Ying, farsan Baloo: -Var ÄR Betty, nu måste du leta efter Betty!!
Ying följde motvilligt med runt huset, med nosen i luften och liksom hela tiden på väg åt ett annat håll än själva kroppen, sen slank han också upp på trappen, fortfarande med nosen i vädret, och tittade uppfordrande på mig.
Sabla hundusling, han brukar ju alltid hålla koll på lillasyster! Nåväl, här gives ingen pardon, jag ryckte upp dörren och började gasta: -TJE - för att nedkalla alla mina tre döttrar som för en gångs skull var samlade. Sovande visserligen, men detta var ju en nödsituation.
Då kom Betty ormandes. Inifrån köket.
Glad som en lärka. -Heeeeej, matte, var har du varit?
Och Tigg och Ying bara suckade, tittade på varandra och himlade med ögonen: -Vi SA ju att hon var inne, varför kan du inte lyssna då då?
För det hade de ju faktiskt gjort, alltså sagt att Betty var inne.
Om bara jag hade haft förstånd att lyssna.
Troligen hade Betty inte ens varit ut, för det var en våt fläck på mattan och hon har ibland en benägenhet att gno iväg så fort de där små valpbenen bär henne, för att leta efter älsklingen = husse (som dock redan hade givit sig i väg till kontoret). Och med mina små kryss till sömndruckna ögon, så...
Nåja, slutet gott, allting gott.
Eller hur?
I morse tyckte lilla Black Betty (eller snarare randiga Betty) att hon behövde gå på toa vid 5-snåret. Och då är det som bekant inget att be för, det är bara att larva ut.
Jag brukar vara så duktig och lägga fram hoppa-i-kläder alldeles bredvid min paulun, just för såna här ändamål, men nu ska ni få höra. Och det här tarvar nästan en alldeles egen krönika:
Jag diskade igår kväll.
Alltså: igår kväll diskade jag. JAG. En stoooor disk.
Och därvid blev större delen av köket och mig genomvått. Inkl. myspysbrallerna (som mellersta barnet tänker bränna upp när hon får tillfälle. Ety de äro av ljust olivgrön plysch, med rosa muddar oppom och nedom. I synnerhet i kombination med min illande orangefärgade, synnerligen sk*tiga älgjacka är jag en syn för åtteminstonde inte gudar i de bökserna.).
Inga hoppa-i-kläder bredvid sängen alltså, och undan ska det gå.
Med valpen på armen asade jag nerför trappan, fram till ytterdörren, satte ner valpen och öppnade dörren och tog ner en täckjacka i ett moment, stack fötterna i kängor 6 nr för stora (makens) och gav mig ut. Samt stängde dörren bakom mig, för jag vill veta vilka som är ute och vilka som är inne, på det att ingen (i synnerhet inte smyg-jazz) ska bli kvarglömd ute.
Jaha, ut i frosten iförd trosor, täckjacka och bamsekängor. Är man pinuppa så är man!
Ying och Tigg återvände per omgående från toalettbesök, men inten Betty stod att finna.
Som jag ropade, visslade, spejade i buskagen.
Knappt mina snövita lår stod att skönja i beckmörkret kl. 5 å morgonen denna årstid.
Jag städslade broderhundarna: -VAR är Betty? Leeeta Betty!
Jo tack, efter ett tag sprang Tigg upp på trappan och sa: -Wheff! vilket betyder: -Släpp in mig, men kvickt!
Snygg bror, den - inte brydde han sig om att Betty var borta.
Nu hade det gått tre timmar ungefär, eller i alla fall bortemot 10 minuter, och matten hade hierttat i halsgropen. Visserligen är tomten grundligt hägnad och inte TROR jag väl egentligen att det lurar valptjyvar i buskarna så dags, men - man vet ju aldrig. Kanske en kråka hade tagit Betty?
Kvickt in i farstun, ryckte åt mig ett cykellyse (ficklampa lär skall finnas, men var? Var?!), inte hjälpte det just nåt.
Manade på Ying, superfarsan Ying, farsan Baloo: -Var ÄR Betty, nu måste du leta efter Betty!!
Ying följde motvilligt med runt huset, med nosen i luften och liksom hela tiden på väg åt ett annat håll än själva kroppen, sen slank han också upp på trappen, fortfarande med nosen i vädret, och tittade uppfordrande på mig.
Sabla hundusling, han brukar ju alltid hålla koll på lillasyster! Nåväl, här gives ingen pardon, jag ryckte upp dörren och började gasta: -TJE - för att nedkalla alla mina tre döttrar som för en gångs skull var samlade. Sovande visserligen, men detta var ju en nödsituation.
Då kom Betty ormandes. Inifrån köket.
Glad som en lärka. -Heeeeej, matte, var har du varit?
Och Tigg och Ying bara suckade, tittade på varandra och himlade med ögonen: -Vi SA ju att hon var inne, varför kan du inte lyssna då då?
För det hade de ju faktiskt gjort, alltså sagt att Betty var inne.
Om bara jag hade haft förstånd att lyssna.
Troligen hade Betty inte ens varit ut, för det var en våt fläck på mattan och hon har ibland en benägenhet att gno iväg så fort de där små valpbenen bär henne, för att leta efter älsklingen = husse (som dock redan hade givit sig i väg till kontoret). Och med mina små kryss till sömndruckna ögon, så...
Nåja, slutet gott, allting gott.
Eller hur?