Vad händer?
Ja, vad händer egentligen?
Inte mycket, får man skamset svara. Vi bara ÄR, helt enkelt.
Vi tar promenader som nästan alltid blir längre än vi hade tänkt oss.
Vi springer en del. Mattens kondis är inte precis vad den en gång var, men man kan ju ha roligt för det!
Vi tränar litet. Vi tränar på att matten ska lära sig att kasta frisbee åt ett visst bestämt håll, inte huller om buller och hur som helst. Jazz tycker mycket om frisbeen och några fina bildbevis på detta kommer, när jag har lokaliserat just DEN kameran. (Jag har för mig att den är ljust ljust rosa.)
Vi var faktiskt till klubben i torsdags och tränade på en 5-minuters platsliggning utan synlig matte. Alltså Tigern låg och jag gömde mig.
Det gick jättebra.
Annars är vi inte så där jätteseriösa precis.
Faktiskt inte seriösa alls!
Jag försöker att till och med TÄNKA på franska, men det går ärligt talat inget vidare. Jag har en stor muntlig examination om en dryg vecka och det känns som att det kommer att gå åt häcklefjäll. Undrar vad häcklefjäll heter på franska.
Idag fick hundarna ben till frukost. Frysta ben, utomhus.
Till och med Ying nappade direkt.
Sen blev de trötta.
När alla är ganska mätta och har avslutat den akuta gnagfasen smyger Jazz runt och snor Ying och Tiggers ben. Sen vaktar han grundligt sin skatt. Man får inte ens fotografera.
Tigger får man fotografera nästan hur mycket man vill.
-Ja, för jag förstår ju att du gärna vill det, säger Tiger.
Maken och Minsta Barnet, a.k.a. Femtonåringen, leker med hundarnas frisbee. Bara ibland måste Barnet springa bort till grinden, iväg längs trottoaren, in genom grannarnas grind och leta rätt på leksaken.
Bara ibland. Bara ganska ofta.
Hussen är inte så farlig som han låtsas. Jag har tämjt honom rätt mycket.
Inte mycket, får man skamset svara. Vi bara ÄR, helt enkelt.
Vi tar promenader som nästan alltid blir längre än vi hade tänkt oss.
Vi springer en del. Mattens kondis är inte precis vad den en gång var, men man kan ju ha roligt för det!
Vi tränar litet. Vi tränar på att matten ska lära sig att kasta frisbee åt ett visst bestämt håll, inte huller om buller och hur som helst. Jazz tycker mycket om frisbeen och några fina bildbevis på detta kommer, när jag har lokaliserat just DEN kameran. (Jag har för mig att den är ljust ljust rosa.)
Vi var faktiskt till klubben i torsdags och tränade på en 5-minuters platsliggning utan synlig matte. Alltså Tigern låg och jag gömde mig.
Det gick jättebra.
Annars är vi inte så där jätteseriösa precis.
Faktiskt inte seriösa alls!
Jag försöker att till och med TÄNKA på franska, men det går ärligt talat inget vidare. Jag har en stor muntlig examination om en dryg vecka och det känns som att det kommer att gå åt häcklefjäll. Undrar vad häcklefjäll heter på franska.
Idag fick hundarna ben till frukost. Frysta ben, utomhus.
Till och med Ying nappade direkt.
Sen blev de trötta.
När alla är ganska mätta och har avslutat den akuta gnagfasen smyger Jazz runt och snor Ying och Tiggers ben. Sen vaktar han grundligt sin skatt. Man får inte ens fotografera.
Tigger får man fotografera nästan hur mycket man vill.
-Ja, för jag förstår ju att du gärna vill det, säger Tiger.
Maken och Minsta Barnet, a.k.a. Femtonåringen, leker med hundarnas frisbee. Bara ibland måste Barnet springa bort till grinden, iväg längs trottoaren, in genom grannarnas grind och leta rätt på leksaken.
Bara ibland. Bara ganska ofta.
Hussen är inte så farlig som han låtsas. Jag har tämjt honom rätt mycket.