To tävla eller not to tävla, det är frågan.
Alla bara tävlar och tävlar med sina hundar.
Rätt många bara vinner och vinner, också, GRATTIS till dem!
Ibland tänker jag att jag ska tävla litet också. Ja, det är faktiskt min Fasta Föresats varje vår, att tävla litet mer just den ankommande sommarsäsongen.
Men sen är det ju det där med mig. Min lilla egengjorda diagnos.
Jag är ANARKIST, nämligen!
Och i mitt fall yttrar det sig så, att det som är bestämt, det står jag inte ut med.
Alltså: om jag har anmält mig till en tävling som går av stapeln den 10 juni kl. 18 så kan det mycket väl hända att jag har stor lust att tävla den 8 juni kl. 18, eller den 10 juni kl. 11.30, eller hela dagen den 16 juni. Men vad som nästan säkert inte kommer att hända är att jag har lust att tävla den 10 juni kl. 18.
Precis på samma sätt var det när die Kinder var ynkpyttiga och jag försökte vara Präktig Mamma, dvs. göra en matordning. Fiskgratäng på onsdag och pannkakor på torsdag och pasta med köttfärssås på fredag kunde det stå. Men tänk att just på onsdag ville jag hellre sakta dö svältdöden än äta fiskgratäng och inget skulle kunna få mig att äta en enda pastabit på fredagen. Och då blev det ju inte så helt med matlagningen, heller.
Det enda som var alldeles säkert med vår veckomeny var att det som stod på listan för en viss dag, det kunde man vara bomsäker på att det INTE skulle serveras.
Och det är ju också en sorts ordning...
Men just det där med tävlandet... Suck.
Inte nog med att man ska vara nån viss stans nån viss tidpunkt nån viss dag... Man ska ha kläder på sig också. Och man kanske träffar nån man känner, blä. Eller också känner man ingen där, blä. Eller det regnar. Eller är soligt och varmt.
Och så får man vänta; jag avskyr att vänta.
Det enda bekymmer jag INTE har med tävlingar, det är nervositet. Nervös är jag inte. Jag nästan önskar att jag var litet nervösare, för då skulle jag inte hinna bli så less på allt.
Det finns ju lugnande medicin, finns det inte nån oroande? Nåt slags nervöspiller för oss som inte är tillräckligt seriösa?
Rätt många bara vinner och vinner, också, GRATTIS till dem!
Ibland tänker jag att jag ska tävla litet också. Ja, det är faktiskt min Fasta Föresats varje vår, att tävla litet mer just den ankommande sommarsäsongen.
Men sen är det ju det där med mig. Min lilla egengjorda diagnos.
Jag är ANARKIST, nämligen!
Och i mitt fall yttrar det sig så, att det som är bestämt, det står jag inte ut med.
Alltså: om jag har anmält mig till en tävling som går av stapeln den 10 juni kl. 18 så kan det mycket väl hända att jag har stor lust att tävla den 8 juni kl. 18, eller den 10 juni kl. 11.30, eller hela dagen den 16 juni. Men vad som nästan säkert inte kommer att hända är att jag har lust att tävla den 10 juni kl. 18.
Precis på samma sätt var det när die Kinder var ynkpyttiga och jag försökte vara Präktig Mamma, dvs. göra en matordning. Fiskgratäng på onsdag och pannkakor på torsdag och pasta med köttfärssås på fredag kunde det stå. Men tänk att just på onsdag ville jag hellre sakta dö svältdöden än äta fiskgratäng och inget skulle kunna få mig att äta en enda pastabit på fredagen. Och då blev det ju inte så helt med matlagningen, heller.
Det enda som var alldeles säkert med vår veckomeny var att det som stod på listan för en viss dag, det kunde man vara bomsäker på att det INTE skulle serveras.
Och det är ju också en sorts ordning...
Men just det där med tävlandet... Suck.
Inte nog med att man ska vara nån viss stans nån viss tidpunkt nån viss dag... Man ska ha kläder på sig också. Och man kanske träffar nån man känner, blä. Eller också känner man ingen där, blä. Eller det regnar. Eller är soligt och varmt.
Och så får man vänta; jag avskyr att vänta.
Det enda bekymmer jag INTE har med tävlingar, det är nervositet. Nervös är jag inte. Jag nästan önskar att jag var litet nervösare, för då skulle jag inte hinna bli så less på allt.
Det finns ju lugnande medicin, finns det inte nån oroande? Nåt slags nervöspiller för oss som inte är tillräckligt seriösa?