Gammgubbar!
Idag tog vi en lååång härlig lunchpromenad, men bilder kommer nån annan gång, för var jag lade kameran när vi kom in vete katten.
I alla fall - det regnade i stort sett hela tiden - för det mesta bara strilregn men ibland pölade det på så pass att vi tog betäckning under en gran.
Två timmar var vi ute, och ungefär halvvägs passade jag på att drutta ner i 3 dm djup gyttja. Först med den ena joggingskoklädda foten, sen med samma fot igen och slutligen även med fot numro två. Då är det inte mycket annat att göra än att fnissa åt det hela.
Jag menar: är man dyngsur från topp till tå av regn så spelar det ju inte så stor roll om man är rätt lerig från tårna och ungefär upp i knähöjd dessutom. Man får mera se det som litet piff åt anrättningen.
Men det var så härligt väder - det låter väl vansinnigt men det kändes som i början på november och då blev jag så lycklig!! Det till och med luktade som senhöst! Med den extra bonusen att humleblomstren står och ser underbara ut här och där, det gör de mera sällan i november.
Jag vet inte om det var novemberkänslan eller vad det var, men nånting stämde mig i alla fall så melankolisk till mods. Det slog mig att mina små busiga valpar börjar bli farbröder.
Jazz blir 6 i sommar och småttingarna Ying och Tigger 5 i augusti resp. september.
Inga vappisar längre!
Och det märks när man är ute och går i skogen med dem också; de är så lugna (relativt) och liksom föriga - hänger med där man går, lyssnar, tar det rätt lugnt.
Behagliga att ha med, förvisso, men det finns ju en fasa i det där också.
Ett hundliv, även ett långt, är ju så KORT!! Alldeles nödvändigt blir man kvarlämnad av sina älskade pälsklingar, och hur står man ut då?
Om man tänker på det får man nästan svindel av sorg, i förväg.
Man vill sätta nosen i vädret och yla som en varg.
Men det går ju. Varje gång.
Man dör inte.
Det bara känns så.
I alla fall - det regnade i stort sett hela tiden - för det mesta bara strilregn men ibland pölade det på så pass att vi tog betäckning under en gran.
Två timmar var vi ute, och ungefär halvvägs passade jag på att drutta ner i 3 dm djup gyttja. Först med den ena joggingskoklädda foten, sen med samma fot igen och slutligen även med fot numro två. Då är det inte mycket annat att göra än att fnissa åt det hela.
Jag menar: är man dyngsur från topp till tå av regn så spelar det ju inte så stor roll om man är rätt lerig från tårna och ungefär upp i knähöjd dessutom. Man får mera se det som litet piff åt anrättningen.
Men det var så härligt väder - det låter väl vansinnigt men det kändes som i början på november och då blev jag så lycklig!! Det till och med luktade som senhöst! Med den extra bonusen att humleblomstren står och ser underbara ut här och där, det gör de mera sällan i november.
Jag vet inte om det var novemberkänslan eller vad det var, men nånting stämde mig i alla fall så melankolisk till mods. Det slog mig att mina små busiga valpar börjar bli farbröder.
Jazz blir 6 i sommar och småttingarna Ying och Tigger 5 i augusti resp. september.
Inga vappisar längre!
Och det märks när man är ute och går i skogen med dem också; de är så lugna (relativt) och liksom föriga - hänger med där man går, lyssnar, tar det rätt lugnt.
Behagliga att ha med, förvisso, men det finns ju en fasa i det där också.
Ett hundliv, även ett långt, är ju så KORT!! Alldeles nödvändigt blir man kvarlämnad av sina älskade pälsklingar, och hur står man ut då?
Om man tänker på det får man nästan svindel av sorg, i förväg.
Man vill sätta nosen i vädret och yla som en varg.
Men det går ju. Varje gång.
Man dör inte.
Det bara känns så.