Sommartid, så att säga.
På kvällarna gillar jag sommartiden, alltså den här klockomställningen som har ägt rum just i natt.
På morgnarna gillar jag den däremot inte alls.
En bunt kråkor har också åsikter. En sitter i björken utanför mitt sovrumsfönster, en sitter i Åkerö-apeln, också utanför mitt sovrumsfönster. En tredje sitter i en jättestor hängbjörk en bit bortöver, men synlig från sovrumsfönstret.
De sitter där och GAPAR åt varandra, som fiskmånglerskor.
Inte har de nån styr på språket heller; de säger sånt som "jag ser han", "kolla hanses pjuck!", "mycket sturre än dej", "situationstecken" och "ressischör".
Minst en av dem är i målbrottet.
Men kan ni tro - jag GILLAR kråkor.
De ser så fina och mjuka ut, och så är de präktigt stora.
Dessutom verkar de trivas så innerligt med att vara just kråkor.
För några dagar sedan gick Tigg lös på promenaden, lååångt från några farliga vägar. I en glänta en bit bort hade några kråkor samkväm. De gick och sprätte och uttryckte sig på kråkors ogrammatiska sätt.
Tiger stelnade till i språnget vid denna ljuva åsyn. Så sprätte han iväg, glad som en lärka, på sina trecentimeters ben, vildsint gläfsande. (Det är det han gör Tigg: gläfser. Till skillnad från skäller, som Ying gör. Och Jazz - tja, han låter mest bara illa.)
Alltså: nu j*klar skulle kråkorna få!!!
Alla kråkorna for samtidigt i luften och flaxade iväg nån meter över marken.
Tigern efter, med jubel i stämman. -Vad de blev rädda!!!
Så gjorde kråkorna en lov och bytte riktning. Plötsligt var det Tigg som var villebrådet.
Eller - det var han väl inte, kråkorna hade ärende åt andra hållet bara och innan de hade överflugit Tigern kom han liksom att ligga i täten.
-De ville ÄTA mig!! sa Tigg till matte, med ögon runda som på en chihuahua.
Men efter bara ett par slickar skinkost var han sitt vanliga fräcka jag igen och satte av efter en hel hord blåmesar.
Och det vet ju alla, att blåmesar är inte att leka med!!
På morgnarna gillar jag den däremot inte alls.
En bunt kråkor har också åsikter. En sitter i björken utanför mitt sovrumsfönster, en sitter i Åkerö-apeln, också utanför mitt sovrumsfönster. En tredje sitter i en jättestor hängbjörk en bit bortöver, men synlig från sovrumsfönstret.
De sitter där och GAPAR åt varandra, som fiskmånglerskor.
Inte har de nån styr på språket heller; de säger sånt som "jag ser han", "kolla hanses pjuck!", "mycket sturre än dej", "situationstecken" och "ressischör".
Minst en av dem är i målbrottet.
Men kan ni tro - jag GILLAR kråkor.
De ser så fina och mjuka ut, och så är de präktigt stora.
Dessutom verkar de trivas så innerligt med att vara just kråkor.
För några dagar sedan gick Tigg lös på promenaden, lååångt från några farliga vägar. I en glänta en bit bort hade några kråkor samkväm. De gick och sprätte och uttryckte sig på kråkors ogrammatiska sätt.
Tiger stelnade till i språnget vid denna ljuva åsyn. Så sprätte han iväg, glad som en lärka, på sina trecentimeters ben, vildsint gläfsande. (Det är det han gör Tigg: gläfser. Till skillnad från skäller, som Ying gör. Och Jazz - tja, han låter mest bara illa.)
Alltså: nu j*klar skulle kråkorna få!!!
Alla kråkorna for samtidigt i luften och flaxade iväg nån meter över marken.
Tigern efter, med jubel i stämman. -Vad de blev rädda!!!
Så gjorde kråkorna en lov och bytte riktning. Plötsligt var det Tigg som var villebrådet.
Eller - det var han väl inte, kråkorna hade ärende åt andra hållet bara och innan de hade överflugit Tigern kom han liksom att ligga i täten.
-De ville ÄTA mig!! sa Tigg till matte, med ögon runda som på en chihuahua.
Men efter bara ett par slickar skinkost var han sitt vanliga fräcka jag igen och satte av efter en hel hord blåmesar.
Och det vet ju alla, att blåmesar är inte att leka med!!