Farliga hundar, igen.
Jag kopierar helt fräckt ur ett mail som jag fick från Mellersta Mellanbarnet igår. Det är hon som bebor Karlstad, tillsammans med hr Olsson, till professionen dvärgpudel.
Ja just det, jag måste ju berätta om vårt möte med Baskervilles hund! Häromdagen (eller ja, det var ngngång i helgen) tog Olsson och jag en riktigt långkörare till promenad genom skogen. Det är en runda som går längs en enslig landsväg, jag har bara sett en bil köra där en enda gång så det brukar alltid bli så lugna och sköna promenader när man går där. Iallafall, så när vi har börjat styra kosan hemåt med kanske en 45 min kvar fryser Olle plötsligt fast på vägen och stirrar in i skogen. Efter ett litet tag la han dessutom till ett dovt morr. Och plötsligt ur skogen kommer VÄRLDENS STÖRSTA HUND. Min första reaktion var att det var en varg men eftersom den var kolsvart drog jag slutsatsen att det måste vara en hund, i ungefär samma storlek som en liten men välgödd ponny. Och nu kom alltså den alltså galopperande mot oss med den långa svansen i topp som en fana och med blicken fäst på Olsson. Hjälp. Kände mig plötsligt mycket, mycket liten. Olsson gjorde ju inte situationen bättre med sitt morrande heller. Så jag gör vad jag kan och ryter i ett sånt där mansryt ända från tårna: NEJ! Jag kan verkligen fixa en himla basröst när det behövs. Baskervilles hund stannade dock inte för det men den saktade iaf ner till trav fast nu morrade den. Det var liksom alldeles uppenbart att om Olle och den skulle kollidera så skulle det vara kört och ett enda rejält hugg från Baskervillan skulle def göra slut på Olsson. Så vad gör då den trogna matten? Jo, hon kastar sig fram och griper tag i nackskinnet på odjuret. Yes, det var liksom ett "vi prövar och ser om jag överlever-ögonblick". Jag var dessutom inställd på att om hunden nu skulle vilja bitas så kunde det vara ok om det bara blev mina armar så länge mitt nylle och hela Olsson slapp perforeras. Som tur var stirrade bara Baskervillan på mig ett litet tag, sen försökte han nå fram till Olsson igen. Att jag hängde i nackskinnet stannade honom inte men det saktade iallafall ner honom och som Olsson var lös så kunde han lätt slinka undan. Så där flög jag som en vante efter en hund som vägde säkert tre ggr så mycket som jag med en lös pudel som sprang tvärsöver landsvägen. Knepig situation. Jag kom iaf på att jag kunde använda Olssons koppel som ett slags stryphalsband genom att lägga det dubbelt och genom att hålla en hand med frolic framför nosen gick det iaf nästan att styra Baskervillan. Vi gick tillbaka längs landsvägen (o det tog sin tid, kan jag säga!) o in på en avtagsväg där jag aldrig varit förut men där det fanns ett hus (var det inte deras hund så hade de väl iaf telefon) med Olsson ca 5 m bakom hela tiden. När dörren öppnas så visar det sig att det var deras hund "Bamse" som på ngt sätt rymt sin väg. Tydligen var han inte alls elak mot människor men andra hundar var det väl lite si och så med. Jag var bara evigt tacksam att bli av med hela problemet o att det dessutom gått utan hundslagsmål. När vi äntligen kom hem från den promenaden somnade både lille O och jag, genomaktiverade båda två. Men just då, när Bamse kom rusande mot oss så kunde jag liksom känna med folk som är lite hundrädda, just för att det så tydligt var ett stort, främmande DJUR som kom mot oss. Men slutet gott, allting gott^^
Om nu en Moder får kommentera så vill jag, förutom DUKTIG LITEN TJEJ!! säga ungefär så här: shit happens, det kan man aldrig gardera sig mot. Man kan ju inte undvika att gå en trevlig promenad för att det KAN tänkas komma en jättestor ilsken hund smygandes alldeles för sig själv genom skogen.
Eller som i mitt fall misstänka att det bor ett par vaktiga bullmastiffer i ett hus där jag inte har sett nån förr.
Eller att det bak nästa krök ska sitta en husse och försöka byta koppel på sin definitivt inte hundsnälla rottweiler.
Börjar man tänka så så blir man ju tokig!! Tänk så stor andel av bilförarna som är påverkade av droger el. alkohol eller bara är Sveriges Sämsta Bilförare. Tänk så många pedofiler som går lösa.
Japp, det händer att hundar biter hundar. Det händer att hundar biter människor också - t.o.m. sin matte (hrrmf...). Men det händer faktiskt inte särskilt ofta.
Ja just det, jag måste ju berätta om vårt möte med Baskervilles hund! Häromdagen (eller ja, det var ngngång i helgen) tog Olsson och jag en riktigt långkörare till promenad genom skogen. Det är en runda som går längs en enslig landsväg, jag har bara sett en bil köra där en enda gång så det brukar alltid bli så lugna och sköna promenader när man går där. Iallafall, så när vi har börjat styra kosan hemåt med kanske en 45 min kvar fryser Olle plötsligt fast på vägen och stirrar in i skogen. Efter ett litet tag la han dessutom till ett dovt morr. Och plötsligt ur skogen kommer VÄRLDENS STÖRSTA HUND. Min första reaktion var att det var en varg men eftersom den var kolsvart drog jag slutsatsen att det måste vara en hund, i ungefär samma storlek som en liten men välgödd ponny. Och nu kom alltså den alltså galopperande mot oss med den långa svansen i topp som en fana och med blicken fäst på Olsson. Hjälp. Kände mig plötsligt mycket, mycket liten. Olsson gjorde ju inte situationen bättre med sitt morrande heller. Så jag gör vad jag kan och ryter i ett sånt där mansryt ända från tårna: NEJ! Jag kan verkligen fixa en himla basröst när det behövs. Baskervilles hund stannade dock inte för det men den saktade iaf ner till trav fast nu morrade den. Det var liksom alldeles uppenbart att om Olle och den skulle kollidera så skulle det vara kört och ett enda rejält hugg från Baskervillan skulle def göra slut på Olsson. Så vad gör då den trogna matten? Jo, hon kastar sig fram och griper tag i nackskinnet på odjuret. Yes, det var liksom ett "vi prövar och ser om jag överlever-ögonblick". Jag var dessutom inställd på att om hunden nu skulle vilja bitas så kunde det vara ok om det bara blev mina armar så länge mitt nylle och hela Olsson slapp perforeras. Som tur var stirrade bara Baskervillan på mig ett litet tag, sen försökte han nå fram till Olsson igen. Att jag hängde i nackskinnet stannade honom inte men det saktade iallafall ner honom och som Olsson var lös så kunde han lätt slinka undan. Så där flög jag som en vante efter en hund som vägde säkert tre ggr så mycket som jag med en lös pudel som sprang tvärsöver landsvägen. Knepig situation. Jag kom iaf på att jag kunde använda Olssons koppel som ett slags stryphalsband genom att lägga det dubbelt och genom att hålla en hand med frolic framför nosen gick det iaf nästan att styra Baskervillan. Vi gick tillbaka längs landsvägen (o det tog sin tid, kan jag säga!) o in på en avtagsväg där jag aldrig varit förut men där det fanns ett hus (var det inte deras hund så hade de väl iaf telefon) med Olsson ca 5 m bakom hela tiden. När dörren öppnas så visar det sig att det var deras hund "Bamse" som på ngt sätt rymt sin väg. Tydligen var han inte alls elak mot människor men andra hundar var det väl lite si och så med. Jag var bara evigt tacksam att bli av med hela problemet o att det dessutom gått utan hundslagsmål. När vi äntligen kom hem från den promenaden somnade både lille O och jag, genomaktiverade båda två. Men just då, när Bamse kom rusande mot oss så kunde jag liksom känna med folk som är lite hundrädda, just för att det så tydligt var ett stort, främmande DJUR som kom mot oss. Men slutet gott, allting gott^^
Om nu en Moder får kommentera så vill jag, förutom DUKTIG LITEN TJEJ!! säga ungefär så här: shit happens, det kan man aldrig gardera sig mot. Man kan ju inte undvika att gå en trevlig promenad för att det KAN tänkas komma en jättestor ilsken hund smygandes alldeles för sig själv genom skogen.
Eller som i mitt fall misstänka att det bor ett par vaktiga bullmastiffer i ett hus där jag inte har sett nån förr.
Eller att det bak nästa krök ska sitta en husse och försöka byta koppel på sin definitivt inte hundsnälla rottweiler.
Börjar man tänka så så blir man ju tokig!! Tänk så stor andel av bilförarna som är påverkade av droger el. alkohol eller bara är Sveriges Sämsta Bilförare. Tänk så många pedofiler som går lösa.
Japp, det händer att hundar biter hundar. Det händer att hundar biter människor också - t.o.m. sin matte (hrrmf...). Men det händer faktiskt inte särskilt ofta.