Mattes berikning
Hundarna är engagerade i sitt människohållande och vill gärna att jag ska må bra och utvecklas. Framför allt vill de inte att jag ska bli en problemmänniska, men de håller sig till de mjuka metoderna. Många pussar och på sin höjd ett gnorf när jag gör bort mig.
Min mat kan jag med fördel få leta rätt på själv, tycker hundarna, och tittar menande på en del träd på tomten.
Man behöver inte ha så värst mycket till nos för att hitta den här maten, och det är bra tycker hundarna. Man ska inte göra det för svårt för mattar, då kan de tröttna.
Duktig matte, hittade ännu mera mat!
Sen är det dags för litet mer intellektuell träning. Ju mer mattarna lär sig, desto lättare blir det för dem att lära sig ännu mer sen, säger hundarna och ser till att jag inte somnar över boken. De låtsas att de skäller på folk som går förbi på gatan, men det är bara för att jag inte skall känna mig påpassad.
Jag läser en bok om en katt och måste nogsamt för hundarna redogöra för vad jag lär mig om katters sätt att tänka och agera, och i synnerhet var de brukar gömma sig.
Det är Jazz som sköter förhöret, han är en ganska barsk pedagog.
Sen måste vi ha litet passivitetsträning också, så jag inte ska gå upp i varv för mycket och bli övertrött och sånt. Annars kan jag börja med stressbeteenden och tappa pälsen och annat. Inte bra!
Det är Ying som har hand om passivitetsträningen. Försöker jag smyga mig upp ur solstolen snavar jag helt galant på Ying och blir liggandes ånyo, fast i en lägre position.
Jazz vaktar så jag inte går in och snattar kaffe på icke-kaffe-tid.
Matten måste motioneras också, det är hundarna noga med. För att motivera matten brukar de ordna med litet födosök där också.
Tiger säger: -Leeta matte, finns det nåt godis här? Leeta då!
Om det blir för svårt vänder han blicken direkt mot godsakerna, så att inte matte skall uppleva övningen som alltför svår.
-Åååå så duktig matte!! jollrar Tiger.
Sen får jag gå och strosa litet själv, det är också viktigt för mattar - man kan inte bara aktivera dem hela tiden för då blir de osjälvständiga, och det är farliga grejer.
På hemvägen brukar hundarna träna mig i litet olika tempon, det gäller för mig att vara följsam i alla tempo- och riktningsförändringar. Som en extra aktiveringsgrej brukar de liksom knyta ihop kopplen också och sen får jag försöka trassla ut det hela. Ganska slaskiga pussar gör att jag jobbar på fint, jag måste inte alltid ha godis som belöning.
Ja, så där förlöper mina dagar. Jag tycker själv att jag börjar bli riktigt duktig, faktiskt!
Min mat kan jag med fördel få leta rätt på själv, tycker hundarna, och tittar menande på en del träd på tomten.
Man behöver inte ha så värst mycket till nos för att hitta den här maten, och det är bra tycker hundarna. Man ska inte göra det för svårt för mattar, då kan de tröttna.
Duktig matte, hittade ännu mera mat!
Sen är det dags för litet mer intellektuell träning. Ju mer mattarna lär sig, desto lättare blir det för dem att lära sig ännu mer sen, säger hundarna och ser till att jag inte somnar över boken. De låtsas att de skäller på folk som går förbi på gatan, men det är bara för att jag inte skall känna mig påpassad.
Jag läser en bok om en katt och måste nogsamt för hundarna redogöra för vad jag lär mig om katters sätt att tänka och agera, och i synnerhet var de brukar gömma sig.
Det är Jazz som sköter förhöret, han är en ganska barsk pedagog.
Sen måste vi ha litet passivitetsträning också, så jag inte ska gå upp i varv för mycket och bli övertrött och sånt. Annars kan jag börja med stressbeteenden och tappa pälsen och annat. Inte bra!
Det är Ying som har hand om passivitetsträningen. Försöker jag smyga mig upp ur solstolen snavar jag helt galant på Ying och blir liggandes ånyo, fast i en lägre position.
Jazz vaktar så jag inte går in och snattar kaffe på icke-kaffe-tid.
Matten måste motioneras också, det är hundarna noga med. För att motivera matten brukar de ordna med litet födosök där också.
Tiger säger: -Leeta matte, finns det nåt godis här? Leeta då!
Om det blir för svårt vänder han blicken direkt mot godsakerna, så att inte matte skall uppleva övningen som alltför svår.
-Åååå så duktig matte!! jollrar Tiger.
Sen får jag gå och strosa litet själv, det är också viktigt för mattar - man kan inte bara aktivera dem hela tiden för då blir de osjälvständiga, och det är farliga grejer.
På hemvägen brukar hundarna träna mig i litet olika tempon, det gäller för mig att vara följsam i alla tempo- och riktningsförändringar. Som en extra aktiveringsgrej brukar de liksom knyta ihop kopplen också och sen får jag försöka trassla ut det hela. Ganska slaskiga pussar gör att jag jobbar på fint, jag måste inte alltid ha godis som belöning.
Ja, så där förlöper mina dagar. Jag tycker själv att jag börjar bli riktigt duktig, faktiskt!