Varmt?!
Vi fortsätter vara präktiga som bara katten - det har ju hållit i sig i TRE dagar nu!! Vive la hösttermin, liksom.
Minsta Barnet var arg som en bålgeting i morse, för hon måste springa 1 mil på viss (kort) tid för att få MVG i idrott. -Efter sommarlovet! När man inte är i form?!!! sa hon. Bestående av muskler och senor och ett snillrikt huvud. Sen var hon glad när hon kom hem för de behövde bara springa 5 km. Varav typ 2 i världens värsta uppförsbackar, det vet väl jag som brukade springa där. Och numera går där ibland. Dessutom: lunch, cykla 2 km till springstället, springa 5 km, cykla tillbaka. Och DÅ var det minsann varmt!
Det var varmt när vi tog morgonpromenaden också, strax före nio.
Underbart väder! Promenad plus i skogen litet uppletanderuta, till fröjd för 2.
Alltså för Jazz och Tigg.
Ying gick ut 1 meter i rutan, satte sig på umpan och vädrade omsorgsfullt i alla riktningar.
Så där så han ser ut som: -Storlek 42. Bruna.
Litet Uggla, liksom.
Så jag fick ge honom litet stödundervisning - BARA röda pipbollen utlades, jag visade den ordentligt innan jag gick ut, jag hojtade från 10 meter bort där jag lade den, jag pep med bollen, jag pekade och sa: HÄR Ying, HÄR ska du leta!
Och så släppte jag lös odjuret igen.
Ying vädrade igen och sa: -Nä, det finns inga människor i skogen.
Suck.
Jag följde med honom fram till bollen, han snavade på bollen, trampade på den så den pep... Ingen reaktion.
Matte lade sin hand UNDER bollen och sa: -HÄR Ying, hämta den!
Ying sa: -Men FLUNTIMMEL, håll ordning på din handväska och andla plyttlal - här försöker vi jobba!!
Så var det med den saken.
Sen gick vi på vanliga elljusstigen och så mötte vi en åldersstigen karl som brukar ha hundgodis med sig och då frågade jag helt fräckt om han hade lust att skutta upp i skogen och gömma sig litet. Och det hade han!
Det blev förstås ingen vallad ruta eller så, men det blev en form av "sök", farbrorn blev hittad och Ying blev glad.
Och jag slapp heta "fluntimlet" hela långa dan.
Sen gick vi hem och studerade. Jag gjorde en käck övning med instruktionen: Transformer les phrases suivantes de telle fa(sånt där c, ni vet) qu'on ait, au choix: une coordination ou une subordination ou une juxtaposition.
En gång i tiden, nästan när det fanns dinousaurusar och den sortens, var jag 7 år gammal och gick i första klass. På den tiden satt man i bänkar och satt still och fördjupad i studium. Ungefär.
I alla fall - där satt man och kämpade med att stava till "sekund" och "hjälpreda" och plötsligt lyfte jag blicken och såg mig om i klassrummet. Såg alla bänkarna med alla klasskamrater, kände lukten av nyvässad penna, hörde prasslet av papper.
Och det kom över mig en sån känsla av förundran och av vikt: Tänk ändå, att JAG sitter här och gör så väldigt svåra saker!!
Det var en ganska ljuv känsla. (Fast jobbigt när man kom hem på eftermiddagen, efter en slitsam dag, och ens daglediga småsyskon hade levt djävulen med ens saker...)
Den känslan försökte jag återfinna när jag satt där med mina juxtapositioner, och jag måste nog säga att litet litet grann finns kvar. Även om det är med ett snett leende, för särskilt viktigt är det ju ändå inte. Det där med syntax, rent teoretiskt.
Hur som helst - efter en dag av den sortens var det dags för kvällspromenix. -Är det kallt ute? frågade jag mellanbarnet som just slank in med Olsson. Hon bedyrade att det var så varmt så varmt så det kunde ingen tro.
Och så traskade jag iväg i linne och piratbyxor, och kom hem 1 timme och trekvart senare, genomregnad och stelfrusen.
Så kan det gå!
Minsta Barnet var arg som en bålgeting i morse, för hon måste springa 1 mil på viss (kort) tid för att få MVG i idrott. -Efter sommarlovet! När man inte är i form?!!! sa hon. Bestående av muskler och senor och ett snillrikt huvud. Sen var hon glad när hon kom hem för de behövde bara springa 5 km. Varav typ 2 i världens värsta uppförsbackar, det vet väl jag som brukade springa där. Och numera går där ibland. Dessutom: lunch, cykla 2 km till springstället, springa 5 km, cykla tillbaka. Och DÅ var det minsann varmt!
Det var varmt när vi tog morgonpromenaden också, strax före nio.
Underbart väder! Promenad plus i skogen litet uppletanderuta, till fröjd för 2.
Alltså för Jazz och Tigg.
Ying gick ut 1 meter i rutan, satte sig på umpan och vädrade omsorgsfullt i alla riktningar.
Så där så han ser ut som: -Storlek 42. Bruna.
Litet Uggla, liksom.
Så jag fick ge honom litet stödundervisning - BARA röda pipbollen utlades, jag visade den ordentligt innan jag gick ut, jag hojtade från 10 meter bort där jag lade den, jag pep med bollen, jag pekade och sa: HÄR Ying, HÄR ska du leta!
Och så släppte jag lös odjuret igen.
Ying vädrade igen och sa: -Nä, det finns inga människor i skogen.
Suck.
Jag följde med honom fram till bollen, han snavade på bollen, trampade på den så den pep... Ingen reaktion.
Matte lade sin hand UNDER bollen och sa: -HÄR Ying, hämta den!
Ying sa: -Men FLUNTIMMEL, håll ordning på din handväska och andla plyttlal - här försöker vi jobba!!
Så var det med den saken.
Sen gick vi på vanliga elljusstigen och så mötte vi en åldersstigen karl som brukar ha hundgodis med sig och då frågade jag helt fräckt om han hade lust att skutta upp i skogen och gömma sig litet. Och det hade han!
Det blev förstås ingen vallad ruta eller så, men det blev en form av "sök", farbrorn blev hittad och Ying blev glad.
Och jag slapp heta "fluntimlet" hela långa dan.
Sen gick vi hem och studerade. Jag gjorde en käck övning med instruktionen: Transformer les phrases suivantes de telle fa(sånt där c, ni vet) qu'on ait, au choix: une coordination ou une subordination ou une juxtaposition.
En gång i tiden, nästan när det fanns dinousaurusar och den sortens, var jag 7 år gammal och gick i första klass. På den tiden satt man i bänkar och satt still och fördjupad i studium. Ungefär.
I alla fall - där satt man och kämpade med att stava till "sekund" och "hjälpreda" och plötsligt lyfte jag blicken och såg mig om i klassrummet. Såg alla bänkarna med alla klasskamrater, kände lukten av nyvässad penna, hörde prasslet av papper.
Och det kom över mig en sån känsla av förundran och av vikt: Tänk ändå, att JAG sitter här och gör så väldigt svåra saker!!
Det var en ganska ljuv känsla. (Fast jobbigt när man kom hem på eftermiddagen, efter en slitsam dag, och ens daglediga småsyskon hade levt djävulen med ens saker...)
Den känslan försökte jag återfinna när jag satt där med mina juxtapositioner, och jag måste nog säga att litet litet grann finns kvar. Även om det är med ett snett leende, för särskilt viktigt är det ju ändå inte. Det där med syntax, rent teoretiskt.
Hur som helst - efter en dag av den sortens var det dags för kvällspromenix. -Är det kallt ute? frågade jag mellanbarnet som just slank in med Olsson. Hon bedyrade att det var så varmt så varmt så det kunde ingen tro.
Och så traskade jag iväg i linne och piratbyxor, och kom hem 1 timme och trekvart senare, genomregnad och stelfrusen.
Så kan det gå!