Pelleskop-livet

Idag har det varit himla varmt igen - varmt och skönt. Dock inget riktigt långpromenerarväder = trååååkigt! För hundarna, alltså - matten har det gott i sin trädgårdsmöbel. Litet olika böcker - nyttiga och onyttiga, om nu sådana böcker gives - kaffe och sockerkaka. Livet på en pinne!

Om det nu inte vore för di uttråkade tamkritterna, som pockar på uppmärksamhet. Eljest tänker vi skälla vid staketet tills nån kommer med en namnlista! hotar de.

Så det fick bli litet letande av små ynka kattmatskulor. Verkligen inte särskilt stora, och inte särskilt luktrika heller. Utspridda bland grus och halvlångt gräs. Samt överströade med oregano, direkt från kökshyllan.

Inte svårt, men annorlunda.



Ligga och vänta under förberedelserna är däremot svårt. Olle har allra svårast.



Ying tittar åt ett annat håll. För att inte bli alltför uppspelt, liksom.









Ying och Tigger har aldrig några problem med att så gott som äta ur munnen på varandra. Jazz och Olle fräser om nån kommer för nära - ja, Jazz gör ärligt talat mer än så om man visar sig oartig.

Men som så många gånger måste jag glädjas åt hur bra det går med hela järngänget - alla får ta plats och ingen går och blänger på nån annan. Ibland märker man att Olle är nykomling i själva flocken - vissa övningar blir svårare när Olsson är med, men det är bara det: svårare.

Exempelvis lekte vi igår inkallningsleken, dvs. när hundarna parkeras och jag sedan kallar in en och en ett litet stycke bara. Det gick bra när Ying skulle komma fram en bit, och när Jazz skulle komma fram en bit - men när jag sedan bad Olle komma fram en bit rusade alla hundarna glatt emot mig! Så då fick vi backa, jag stod nära nära och visade att BARA Olsson skulle komma när jag sa: -Olle, kom!

Då gick det bra igen. Den stora svårigheten är att få Ying att stanna mitt i sin inkallning i stället för att springa ända fram, så det får jag gnugga litet på. Annars är det en skojig lek - svår och oviktig, så man behöver inte bli frustrerad.

En ny lek hittade jag också på, den kallar jag "Ett steg" och den börjar liksom ovanstående med att alla hundar sitter still. Sen ska den hund jag talar till ta just ett enda steg fram, på kommandot "ett steg".

Inlärningsteoretiker och duktigt folk frågar sig, och mig, förstås hur den inlärningen skall tillgå.
-Tsss, svarar jag, det blir väl som det blir!

Igår blev det så att jag började med Jazzen: -Jazz, ett steg! sa jag glatt och uppmuntrande. Jazz hade förstås ingen aaaaning om vad "ett steg" betyder så han såg sig litet om och viftade med svansen, men NÅNTING tyckte han väl att han skulle göra så han tog ett prövande steg framåt. Bingo!!! Tigger för sin del har tränat en himla massa fjärrdirigering och tycker att When In Doubt - stå sitt ligg sitt ligg stå ligg sitt stå etc. ad infinitum. Va?!! Ingen betalning?!!! Nähä.... Och så ett prövande steg framåt - BINGO IGEN!

Det är klart, att Bob Bailey och Canisgänget och klickerklokgänget och alla möjliga skulle ha hittat på nåt mycket smartare sätt, och tränat en hund i taget och sen satt ihop och - ja ni vet.

Men det är just det - att det är inget viktigt alls! Så vi gör det mest som en umgängesform, som en konversation. Jag frågar: -Om jag säger så här, vad gör du då? och hunden svarar: -Så här gör jag, men vad säger du åt det?

Japp, man KAN prata med hundar!