I blötan
Sedan igår eftermiddag har det regnat mest hela tiden.
Under natten smattrade det på så jag knappt kunde sova. Mitt huvud befann sig omkring 1 dm från fönsterblecket och det lät som trumslageri hela långa natten. Mysigt men liksom litet intensivt!
Det lilla jag sov ägnade sig dessutom mitt undermedvetna åt debriefing av interkulturellt vetande. Jag tentade ju i onsdags och sedan ägnade jag större delen av ett par dagar åt att färdigställa en begrepps- och reflektionsportfolio samt en kulturanalys.
Det skulle vara klart senast igår, och det var det också - det är knappt så jag tror det själv. Men sen snurrade det alltså rätt friskt i huvudet. Förutom det interkulturella dök Harry Friberg upp och ville köpa filmrullar, samt förekom en vit storpudel vid namn Viol som vikarierade som lärare under namnet Magister Lundborg.
Summa summarum: TRÖTT i morse, lååång sov- och läsmorgon.
Men sen högg jag tre egna djur och ett stulet (=Olle) och drog till skogs, i pölandet.
Tre timmar i obanad terräng, med oavbruten ljummen dusch. Och mörker.
Och kantareller!! Jag undvek mina vanliga kantarellsvängar just för att slippa plocka, och gick i stället på alldeles osvampiga ställen - och där stod de i veritabla massor!!
Jag tror att även de mer frifräsiga, kan-själv-kantarellerna börjar bli litet nervösa så här på säsongsslutet. Oroliga att hamna på överblivna kartan sticker de upp sina illgula, ivriga små nunor ur mossan och tjoar: -Här, ta mej!!
Och vem är jag att stäcka deras förhoppningar?
Det blev allt två b*jspåsar fulla, blev det.
Ying blir så trött på att jag prompt ska stanna och rota i mossan hela tiden. Slutligen hov han upp sin stämma och sa: -Jag STÖÖÖR mig på att du alltid ska... Där blev det tvärtyst, på hela flocken. Ying ville bita av sig tungan, Tigger krafsade med tassen i mossan och låtsades vara nånannanstans och Jazz himlade med ögonen och suckade: -Jahapp, tack för den! Till och med Olle vred sig av obehag, för även han har nu lärt sig.
Lärt sig att ett uttalande sådant som Yings säkert som amen i kyrkan renderar Föredrag 1b: vad man säger och icke säger, i kombination med Föredrag 3c": vikten av språklig korrekthet.
I korthet: ska man vara otrevlig skall man vara det med finess - det finns folk som kan skända en på ett sådant sätt att man känner sig upplyft och gömmer det sagda i sitt inre som en liten fin skatt att ta fram och putsa upp då och då. Alla kan nu inte ha sådan språklig förmåga, men då kvarstår ändå: skall man vara otrevlig så skall man åtminstone vara språkligt korrekt. "stör mig på" är ICKE språkligt korrekt - "stör mig på" är en vederstygglighet!!!
Kan det förresten vara ett utslag av den moderna tidens jag-fixering, detta reflexiva störande? Alltså: i stället för att B stör A så tar A själv på sig hela skeendet och "stör sig" på B. Bs roll objektiveras. B blir en biroll i As verklighetsuppfattning. Kan detta att "störa sig på" vara ett språkligt uttryck för en ny verklighetssyn, där vi hela tiden sätter oss själva i centrum och ser våra medmänniskor icke som jämställda aktörer utan blott som rekvisita?
Ojoj, nu börjar jag skälva av iver: kan det vara så att det är Sapir-Whorf-hypotesen som manifesterar sig?! Kan det det, kan det det?!!
Eller kan det vara så att jag faktiskt ska ta det där enveckas sommarlovet nu, det som jag har skrutit om...
Det var blött både uppifrån och nerifrån. I min vänstersko sa det slurp och i min högersko kluckkluck. Som tur var gick Tigern barfota.
Bild från för ett par veckor sen, när det var så torrt så det dammade! Varför alla dessa bilder på människans nacke, frågar sig vän av ordning.
Hmmm. OK då, jag får väl komma ut: från 5 juni till 10 augusti BORSTADE JAG INTE HÅRET EN ENDA GÅNG!!! Alla dessa knut-, flät- och hästsvansbilder är en dokumentation av hur illa det egentligen blev.
Fast det blev inte illa. Jag såg ut ungefär som jag alltid gör, i håret också.
Jag fyller på med bilder från torrperioden, för idag fick kameran mest ligga i en plastpåse i min ficka. (En gång hade jag en digitalare som skulle tåla vatten ner till ett par meters djup. Efter en stilla promenad, liggandes i fickan på en regnsäker jacka, i mkt lätt duggregn, avled den. Kaputt finito. Sen dess är jag liksom litet försiktigare.
Akterkastellet på en pej.
Tack och hej.
Under natten smattrade det på så jag knappt kunde sova. Mitt huvud befann sig omkring 1 dm från fönsterblecket och det lät som trumslageri hela långa natten. Mysigt men liksom litet intensivt!
Det lilla jag sov ägnade sig dessutom mitt undermedvetna åt debriefing av interkulturellt vetande. Jag tentade ju i onsdags och sedan ägnade jag större delen av ett par dagar åt att färdigställa en begrepps- och reflektionsportfolio samt en kulturanalys.
Det skulle vara klart senast igår, och det var det också - det är knappt så jag tror det själv. Men sen snurrade det alltså rätt friskt i huvudet. Förutom det interkulturella dök Harry Friberg upp och ville köpa filmrullar, samt förekom en vit storpudel vid namn Viol som vikarierade som lärare under namnet Magister Lundborg.
Summa summarum: TRÖTT i morse, lååång sov- och läsmorgon.
Men sen högg jag tre egna djur och ett stulet (=Olle) och drog till skogs, i pölandet.
Tre timmar i obanad terräng, med oavbruten ljummen dusch. Och mörker.
Och kantareller!! Jag undvek mina vanliga kantarellsvängar just för att slippa plocka, och gick i stället på alldeles osvampiga ställen - och där stod de i veritabla massor!!
Jag tror att även de mer frifräsiga, kan-själv-kantarellerna börjar bli litet nervösa så här på säsongsslutet. Oroliga att hamna på överblivna kartan sticker de upp sina illgula, ivriga små nunor ur mossan och tjoar: -Här, ta mej!!
Och vem är jag att stäcka deras förhoppningar?
Det blev allt två b*jspåsar fulla, blev det.
Ying blir så trött på att jag prompt ska stanna och rota i mossan hela tiden. Slutligen hov han upp sin stämma och sa: -Jag STÖÖÖR mig på att du alltid ska... Där blev det tvärtyst, på hela flocken. Ying ville bita av sig tungan, Tigger krafsade med tassen i mossan och låtsades vara nånannanstans och Jazz himlade med ögonen och suckade: -Jahapp, tack för den! Till och med Olle vred sig av obehag, för även han har nu lärt sig.
Lärt sig att ett uttalande sådant som Yings säkert som amen i kyrkan renderar Föredrag 1b: vad man säger och icke säger, i kombination med Föredrag 3c": vikten av språklig korrekthet.
I korthet: ska man vara otrevlig skall man vara det med finess - det finns folk som kan skända en på ett sådant sätt att man känner sig upplyft och gömmer det sagda i sitt inre som en liten fin skatt att ta fram och putsa upp då och då. Alla kan nu inte ha sådan språklig förmåga, men då kvarstår ändå: skall man vara otrevlig så skall man åtminstone vara språkligt korrekt. "stör mig på" är ICKE språkligt korrekt - "stör mig på" är en vederstygglighet!!!
Kan det förresten vara ett utslag av den moderna tidens jag-fixering, detta reflexiva störande? Alltså: i stället för att B stör A så tar A själv på sig hela skeendet och "stör sig" på B. Bs roll objektiveras. B blir en biroll i As verklighetsuppfattning. Kan detta att "störa sig på" vara ett språkligt uttryck för en ny verklighetssyn, där vi hela tiden sätter oss själva i centrum och ser våra medmänniskor icke som jämställda aktörer utan blott som rekvisita?
Ojoj, nu börjar jag skälva av iver: kan det vara så att det är Sapir-Whorf-hypotesen som manifesterar sig?! Kan det det, kan det det?!!
Eller kan det vara så att jag faktiskt ska ta det där enveckas sommarlovet nu, det som jag har skrutit om...
Det var blött både uppifrån och nerifrån. I min vänstersko sa det slurp och i min högersko kluckkluck. Som tur var gick Tigern barfota.
Bild från för ett par veckor sen, när det var så torrt så det dammade! Varför alla dessa bilder på människans nacke, frågar sig vän av ordning.
Hmmm. OK då, jag får väl komma ut: från 5 juni till 10 augusti BORSTADE JAG INTE HÅRET EN ENDA GÅNG!!! Alla dessa knut-, flät- och hästsvansbilder är en dokumentation av hur illa det egentligen blev.
Fast det blev inte illa. Jag såg ut ungefär som jag alltid gör, i håret också.
Jag fyller på med bilder från torrperioden, för idag fick kameran mest ligga i en plastpåse i min ficka. (En gång hade jag en digitalare som skulle tåla vatten ner till ett par meters djup. Efter en stilla promenad, liggandes i fickan på en regnsäker jacka, i mkt lätt duggregn, avled den. Kaputt finito. Sen dess är jag liksom litet försiktigare.
Akterkastellet på en pej.
Tack och hej.