Färgerna
Tar man sig en kvällspromenad en solig dag så blir man alldeles vimsig.
Allt är guld!
Nog förstår man att gult och rött och ditåt kan få en gyllene skiftning, men att blått, och grönt? Och den grå asfalten!
Det är som en technicolorfilm fast det skulle vara löjligt om det var på bio - nä, nu överdriver dom allt! skulle man fryna.
En särskild sorts värme blir det också, en värme som uppstiger från marken och luktar på ett särskilt sätt. -Känn på den du! säger naturen, och passa på för snart tänker jag snöa!
Skadedjur i rågåkern. Eller vete-åkern. Eller kornåkern. Men det är i alla fall inte HAVRE, så mycket vet jag då! Tacka havregrynspaketen för det.
Ibland bara blir det en Rosenlundare, det går inte att undvika. Kan det vara mina jordbrukargener som gör mig så lyrisk över gyllene fält eller nyplöjda oktoberåkrar?
Farlig, tror jag!
Matte håller ett vakande öga. Tänk att trots elaka små klasskamraters mobbingförsök har jag aldrig förstått att det är fult med rött hår. Jag tycker det är prima, jag! Kanske för att jag hade en farmor och en miggiljon fastrar och farbröder och en enstaka fadersfigur som samtliga voro från rödblonda till ackurat bara ilsket rödhåriga. Det var liksom normaltillståndet.
Man vill utbrista i Eldorado-sången.
Fast den kan jag inte texten till, så det fick bli en annan klassiker. Över nejden ljöd min kraftfulla stämma:
Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.
Ty jag blev frälst, och härligt frälst
och jordens skatter få vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.
Guldgrävarsången, av Fredrik Arvid Bloom. Underbar att sjunga, om än kanske inte alltid att höra...
Men Jazz tyckte det var ganska fint.
Allt är guld!
Nog förstår man att gult och rött och ditåt kan få en gyllene skiftning, men att blått, och grönt? Och den grå asfalten!
Det är som en technicolorfilm fast det skulle vara löjligt om det var på bio - nä, nu överdriver dom allt! skulle man fryna.
En särskild sorts värme blir det också, en värme som uppstiger från marken och luktar på ett särskilt sätt. -Känn på den du! säger naturen, och passa på för snart tänker jag snöa!
Skadedjur i rågåkern. Eller vete-åkern. Eller kornåkern. Men det är i alla fall inte HAVRE, så mycket vet jag då! Tacka havregrynspaketen för det.
Ibland bara blir det en Rosenlundare, det går inte att undvika. Kan det vara mina jordbrukargener som gör mig så lyrisk över gyllene fält eller nyplöjda oktoberåkrar?
Farlig, tror jag!
Matte håller ett vakande öga. Tänk att trots elaka små klasskamraters mobbingförsök har jag aldrig förstått att det är fult med rött hår. Jag tycker det är prima, jag! Kanske för att jag hade en farmor och en miggiljon fastrar och farbröder och en enstaka fadersfigur som samtliga voro från rödblonda till ackurat bara ilsket rödhåriga. Det var liksom normaltillståndet.
Man vill utbrista i Eldorado-sången.
Fast den kan jag inte texten till, så det fick bli en annan klassiker. Över nejden ljöd min kraftfulla stämma:
Jag reste hit och dit, att söka guld och glans,
jag strävade och med all flit att vinna ärans krans
jag ville opp till högsta topp.
Jag tänkte ej uppå att när min famn var full,
jag måste bort ifrån det gå och lämna mitt schatull
på denna jord, och själv bli mull.
Ty jag blev frälst, och härligt frälst
och jordens skatter få vem som helst.
Jag byter ej bort den skatt jag fått
för millioner, jag mår så gott.
Guldgrävarsången, av Fredrik Arvid Bloom. Underbar att sjunga, om än kanske inte alltid att höra...
Men Jazz tyckte det var ganska fint.