Vart tar tiden vägen?
Oj, nu var det länge sen jag gav ifrån mig nåt livstecken!
Kanske för att jag känner mig litet halvdöd - uppenbarligen är det så att man KAN bli allergisk på ålderns höst, och så förefaller vara fallet med den häringa gamla kärringen. Åtminstone andra våren i rad som det kliar i ögonen och i snoken, och jag tror nästan att det kan vara tredje året. Jag har liksom stuvat undan det som snuva, fast mina symtom synnerligen väl överensstämmer med makens och minsta barnets. Om än mycket mycket lindrigare.
Hur som helst - TRÖTT blir man! Nu har jag låtit lura i mig ett litet piller. Därmed har kliet i ögonen blivit något bättre sedan någon timme tillbaka, men tröttheten har tilltagit i minst motsvarande grad.
Det klassiska valet mellan pest och kolera, eller a rock and a hard place.
Men hundarna mår bra.
Något så när - Ying är litet larvig i ygena han också, av vårdamm och blåst. Därmed blev han DISKAD på dagens utställning! Det var ju också dumt att ställa honom, kanske, men man vet aldrig hur domarna tycker och tänker.
Ett som däremot var uppenbart var att inga hundar, eller i alla fall inga pejer, tyckte om dagens domare. Ying som brukar älska alla människor och i synnerhet karlar blev nästan putt, och i alla fall tänkte han inte låta sig klämmas så mycket av människan.
Irländare var han, med ett idiom så man trodde han skojade.
Lät som en typisk irish crook i en brittisk deckare. Såg ut som en, också.
Och så kom jag ur spår igen, i vanlig ordning, det var ju inte utställning som var ämnet för dagen.
Det var JAG som var ämnet!!! Jag, jag, jag. Härligt.
Fast inte att a) jag har för litet tid och b) jag brukar inte den tid jag har på optimalt sätt.
Det borde läsas mer franska och mer rysk litteraturvetenskap än det görs.
Men skriet från vildmarken överröstar alla såna nödvändigheter - inte kan man sitta inne med näsan i en bok eller tryckt mot en bildskärm när det är VÅR, heller!
Vi hörs!
Kanske för att jag känner mig litet halvdöd - uppenbarligen är det så att man KAN bli allergisk på ålderns höst, och så förefaller vara fallet med den häringa gamla kärringen. Åtminstone andra våren i rad som det kliar i ögonen och i snoken, och jag tror nästan att det kan vara tredje året. Jag har liksom stuvat undan det som snuva, fast mina symtom synnerligen väl överensstämmer med makens och minsta barnets. Om än mycket mycket lindrigare.
Hur som helst - TRÖTT blir man! Nu har jag låtit lura i mig ett litet piller. Därmed har kliet i ögonen blivit något bättre sedan någon timme tillbaka, men tröttheten har tilltagit i minst motsvarande grad.
Det klassiska valet mellan pest och kolera, eller a rock and a hard place.
Men hundarna mår bra.
Något så när - Ying är litet larvig i ygena han också, av vårdamm och blåst. Därmed blev han DISKAD på dagens utställning! Det var ju också dumt att ställa honom, kanske, men man vet aldrig hur domarna tycker och tänker.
Ett som däremot var uppenbart var att inga hundar, eller i alla fall inga pejer, tyckte om dagens domare. Ying som brukar älska alla människor och i synnerhet karlar blev nästan putt, och i alla fall tänkte han inte låta sig klämmas så mycket av människan.
Irländare var han, med ett idiom så man trodde han skojade.
Lät som en typisk irish crook i en brittisk deckare. Såg ut som en, också.
Och så kom jag ur spår igen, i vanlig ordning, det var ju inte utställning som var ämnet för dagen.
Det var JAG som var ämnet!!! Jag, jag, jag. Härligt.
Fast inte att a) jag har för litet tid och b) jag brukar inte den tid jag har på optimalt sätt.
Det borde läsas mer franska och mer rysk litteraturvetenskap än det görs.
Men skriet från vildmarken överröstar alla såna nödvändigheter - inte kan man sitta inne med näsan i en bok eller tryckt mot en bildskärm när det är VÅR, heller!
Vi hörs!