Tyckmyckna typer
Vissa dagar är det som förgjort - man kommer knappt en meter på promenaden förrän man möter en Person Som Vet Bäst.
Idag hade hundarna klövjeväskorna på - måndag=klövjedag. Förstås mötte vi en dam som vi mötte förra måndagen också och nu blev hon så till sig så: -Du förstår väl att dina hundar inte ALLTID kan gå och bära så där, de blir ju trötta!!! Japp, de blir trötta, det är vitsen. Och de bär bara en gång i veckan. Och inte några enorma vikter heller. Men inte ville damen höra på det örat, för hon hade bestämt sig för att jag är Ondskan Personifierad.
Sen nosade Jazzen i ett dike och blev så inspirerad att han måste börja sprätta löv omkring sig. Genast var nästa Vän av Ordning på plats: -Du tänker väl ta upp det där? Och nog för att diket var fullsmäckt med McSkräp och snusburkar och glasflaskor och begagnade blöjor, men inte precis nåt som jag eller fyrbeningarna var ansvariga för. Fast då fick jag en lektion i att hundar minsann bara krafsar så där när de har b*jsat. I fall ni inte visste det alltså. Så vet ni det nu.
Och så, som pricken över i, mötte vi en av stryphalsbandsfascisterna. Det finns en liten grupp personer här i staden som ser som sin speciella mission att frälsa alla hundar från stryphalsband. Massor med gånger har jag talat om för dessa varför Jazz har stryp: därför att han är en nervig typ och vi bor i en garnisonsstad. Rätt som det är börjar det smälla och ha sig från regementet och då kan Jazz kasta sig iväg ut i gatan om det vill sig illa. Varken selar eller vinthundshalsband är rymningssäkra för en panikslagen pinne. Möjligen skulle tvångströja fungera, men såna är svåra att hitta i hans storlek.
Fast idag orkade jag inte ens dra den där historien en gång till, för just den här fascisten har fått höra detta minst fem gånger, men hon lyssnar uppenbarligen inte.
Synd att Omtanke Om Djuren skall ta sig så rabiata och missriktade uttryck.
(Och Jazzens stryphalsband är ett runt "rep", mjukt och så gott som aldrig åtdraget. För han kan gå i koppel, Jazz.)
Grrrr!
Dessutom hade två av mina inplanerade avlämningsställen för s.k. hundpåsar (fniss) försvunnit - kvar fanns bara stolparna. Och så rätt många fyllda påsar på marken. Smart, kommunen!
När vi närmade oss hemmet igen mötte vi ett fruntimmer som sa: -Nästan som små packåsnor! Vid det laget var jag på sånt humör (gentemot människor) att jag nästan tänkte giva henne på moppo, men så började hon berätta att hon brukade fjällvandra med en bekant som har hund och att hon tyckte det var så trevligt att se hundarna arbeta för de ser så nöjda ut då.
Därmed avslutades promenaden på positivt sätt och jag insåg att man inte ska dra alla över en kam.
Vilket jag förstås visste, men det är aldrig fel att bli påmind!
Idag hade hundarna klövjeväskorna på - måndag=klövjedag. Förstås mötte vi en dam som vi mötte förra måndagen också och nu blev hon så till sig så: -Du förstår väl att dina hundar inte ALLTID kan gå och bära så där, de blir ju trötta!!! Japp, de blir trötta, det är vitsen. Och de bär bara en gång i veckan. Och inte några enorma vikter heller. Men inte ville damen höra på det örat, för hon hade bestämt sig för att jag är Ondskan Personifierad.
Sen nosade Jazzen i ett dike och blev så inspirerad att han måste börja sprätta löv omkring sig. Genast var nästa Vän av Ordning på plats: -Du tänker väl ta upp det där? Och nog för att diket var fullsmäckt med McSkräp och snusburkar och glasflaskor och begagnade blöjor, men inte precis nåt som jag eller fyrbeningarna var ansvariga för. Fast då fick jag en lektion i att hundar minsann bara krafsar så där när de har b*jsat. I fall ni inte visste det alltså. Så vet ni det nu.
Och så, som pricken över i, mötte vi en av stryphalsbandsfascisterna. Det finns en liten grupp personer här i staden som ser som sin speciella mission att frälsa alla hundar från stryphalsband. Massor med gånger har jag talat om för dessa varför Jazz har stryp: därför att han är en nervig typ och vi bor i en garnisonsstad. Rätt som det är börjar det smälla och ha sig från regementet och då kan Jazz kasta sig iväg ut i gatan om det vill sig illa. Varken selar eller vinthundshalsband är rymningssäkra för en panikslagen pinne. Möjligen skulle tvångströja fungera, men såna är svåra att hitta i hans storlek.
Fast idag orkade jag inte ens dra den där historien en gång till, för just den här fascisten har fått höra detta minst fem gånger, men hon lyssnar uppenbarligen inte.
Synd att Omtanke Om Djuren skall ta sig så rabiata och missriktade uttryck.
(Och Jazzens stryphalsband är ett runt "rep", mjukt och så gott som aldrig åtdraget. För han kan gå i koppel, Jazz.)
Grrrr!
Dessutom hade två av mina inplanerade avlämningsställen för s.k. hundpåsar (fniss) försvunnit - kvar fanns bara stolparna. Och så rätt många fyllda påsar på marken. Smart, kommunen!
När vi närmade oss hemmet igen mötte vi ett fruntimmer som sa: -Nästan som små packåsnor! Vid det laget var jag på sånt humör (gentemot människor) att jag nästan tänkte giva henne på moppo, men så började hon berätta att hon brukade fjällvandra med en bekant som har hund och att hon tyckte det var så trevligt att se hundarna arbeta för de ser så nöjda ut då.
Därmed avslutades promenaden på positivt sätt och jag insåg att man inte ska dra alla över en kam.
Vilket jag förstås visste, men det är aldrig fel att bli påmind!